- Vi fick ingen information

Jag tror jag har skrivit det förr och i så fall blir det en uppräkning men jag är övertygad om att om vi får uppleva den yttersta domen - en del tror att det blir redan i höst - så kommer det stå en mängd människor där och säga:
- Vi fick ingen information.

Jag skrev i går om tågbranden i Norge och de hjälteinsatser som personalen gjorde som lyckades utrymma tåget. I dag har framkommit att det var under mycket pressade förhållanden. Elden spred sig bakom dem allteftersom de lyckades få ut resenärerna. Även om det var nära ögat kom alla i säkerhet. Det var mitt på högfjället och där fanns naturligtvis ingen uppvärmd lokal som stod och väntade på dem. Men de tog sin tillflykt till en hytteby där de kunde se hur tåget de nyss åkt i brann upp. Det var åtta plusgrader så det kan väl vara så att en del frös. Enligt vittnesuppgifter ordnades så småningom varm dryck och lite tilltugg.

Det är väl för mycket att begära att de drabbade skulle vara nöjda. Men när en av dem, psykolog L O (hennes namn står på NRK:s nätsida) som var ombord på tåget och jobbar i vardagsslag med krishantering, uttalar sig för NRK på det här viset blir jag sint, som de säger i Norge.
– NSB mangler totalt rutiner på mannskapet sitt i forhold til kommunikasjon.
Förbannad heter det jag blir på ren svenska. Tvärförbannad. Urförbannad.

Vad yrkeskvinnan? Att personalen efter den frustrerande upplevelsen, där de flera gånger varit nära att brännas inne på grund av trilskande resenärer, skall samla ihop sina intryck och börja informera om något som de inte vet. Branden slog också ut telefonsystemet, såväl det fasta som det mobila, så de kunde inte få mer information än vad de som stod utanför kunde se med egna ögon: Tåget brinner.

Folk måste väl lära sig att kunna ta vara på sig själva när den omedelbara faran över. Och de måste banne mig lära sig visa lite tacksamhet och inte skrika på information i alla lägen. Kanske också inse att de som jobbar på tåg också är människor med människors reaktioner. Att de skall inse att de var hjältar begär jag inte.

Nu kan det förstås vara så att även psykologen var chockad. Ja, det är väl den enda rimliga förklaringen. Då kan man ju undra om också journalisten som citerade henne var chockad. Man kanske inte skall sprida sådant som kan skada andra människor, såväl den som uttalat det som dem hon uttalar sig om.

På ett säger ett ställe av allt det jag läst och sett om branden finns det två gamla tanter som är nöjda med omhändertagandet. De är antagligen representativa för det större antalet av resenärer, som i likhet med dem fick lära sig av sin farmor att visa tacksamhet. Men varför fick de nöjda inte komma till tals mer? Innan de båda tanterna fick uttala sig sist i sändningen presenterades de lite med en ironisk biton av reportern. Det var ju konstigt att någon skulle visa tacksamhet för att ha blivit räddad till livet och tycka det var viktigare än irritationen över att tåget brann upp.

Jag kom att tänka på en chef jag hade en gång när jag klagade på, ja just det, att jag inte fått någon information:
- Information är inte något man får, det är något man söker.