Under 82 - och uppdatering om fallet

I morse visade vågen för första gången att min vikt nu var under 82 kilo. 81,9 närmare bestämt. Det innebär att jag gått ner 9 kilo sedan december 2014. Och 18 kilo mindre än när jag vägde som mest. Ja, vågen pendlade då runt 100 men jag försökte i alla fall få den att inte gå allt för mycket över just 100. Fortfarande är jag överviktig för mina 172 cm men jag är nu i den lägre halvan av intervallet. Jag behöver fortfarande gå ner 8 kilo för att komma i normalvikt. Min vän Ensio jublar. Han är nämligen skräddare och det är han som får sälja nya byxor till mig allteftersom jag behöver mindre storlek.

Som vanligt är det beaglecharmören Sicko som gör att jag går ner. Han får mig nämligen att gå mer. Numera är det morgonpromenad på cirka 35 minuter (från början tog samma promenad 45 minuter men vi går snabbare nu).

Sedan är det lunchpromenad på cirka 75 minuter. Samma sträcka men i motsatt riktning. Det beror på att nu är husse med sin rullator också med.

Slutligen för min del är det en eftermiddagspromenad på cirka en timme, då husse med rullator också är med. Sicko och husse går sedan själva ut på kvällspromenaden, även kallad kissepromenaden på knappt en halvtimme.

När det gäller min fars fall med lårbensbrott och ny höft med protes så framgår ju av ovanstående att det inte har läkt ännu. Han är fortfarande beroende av rullator eller kryckor. Det är musklerna i benet som inte vill vara med riktigt. Men med denna rikliga motion vore det väl sjutton om de inte skulle vakna till.

För övrigt blir det små framsteg. I lördags körde han bilen till vår tidigare sommarstuga, två och en halv mil i varje riktning. Sjukgymnasterna har gett upp. Han får nu träna på egen hand. Ingen annan kommunal hjälp har han heller förutom ett larm, som han dock lyckligtvis inte behövt använda.