fredag 23 november 2012

Det har varit tyst länge...

Jodå, jag lever men det har bara inte blivit av att blogga. Så himla mycket har inte hänt den här månaden utan jag har tagit det lugnt och liksom softat. Sedan har jag hållit på med mitt projekt att scanna in alla gamla diabilder. Det går långsamt. På en förmiddag hinner jag lite drygt 40 bilder. Och jag har åtskilliga tusen. Bara bussbilderna är cirka 7 5000 och då är ungefär en fjärdedel av dem så dåligt scannade att jag måste göra om det. Målet är att jag innan jag skall in på fattighuset, nej ålderdomshem heter det väl i dag, jaså inte det heller utan pensionärshem, nej serviceboende skall det vara.... Nåja, innan jag skall in där så hoppas jag att jag har scannat alla bilder så jag kan kassera alla mina diamagasin. För jag och dessa får inte plats i det lilla rummet på fattighu... eller vad det heter nuförtiden.

Om jag håller mig pigg till dess jag är 112 år så skall jag nog klara det. Men då har å andra sidan jorden i princip gått under på grund av klimatförändringarna. Kan man ta diabilderna med sig in i himlen?

Eftermiddagarna ägnar jag åt att försöka hinna läsa igenom alla böcker som jag samlat på mig och ännu inte hunnit läsa. Det är ungefär 1 000 böcker och i takten med en i veckan så tar  det - låg mig nu se. 20 år blir det - om jag inte köper några nya böcker innan dess vill säga.

Nåväl, bloggen har nu när som helst nått upp i 90 000 sidvisningar på drygt fyra år. Då fattas ändå mellan 10 000 och 15 000 i statistiken. Det är faktiskt rätt bra även om många av dem beror på genidraget att skriva om Grön Tele. Sådant väcker känslor och många hittar bloggen just genom att söka på Grön Tele på bloggen. Sedan ser man att en del läste mitt inlägg om ovädersdagen den 17 november 1995 nu 17 år senare. Google är bloggarens bästa vän.

Man skall ha en bild i varje inlägg om man skall få läsare, sägs det. Just nu fattas det två läsare för att nå upp till 90 000. Det  får bli en bild på Sicko när han mötte en kompis i Ulricehamn. Visserligen lite större än han men en kram kunde han ju i alla fall få.





Inga kommentarer: