Auschwitz 1990 - vi får inte glömma

Så kom vi då in i Polen på vår bussresa och första dagen besökte vi den medelstora staden (ca 40 000 invånare) Oświęcim. Om namnet inte får en klocka att ringa i huvudet så beror det kanske på att vi känner den mest under sitt tyska namn: Auschwitz. 

Det var alltså här som Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger fanns om man också räknar med närbelägna Birkenau, som ingick i samma administrativa enhet. Man räknar med att upp till 1,5 miljoner människor dog här och de allra flesta var judar. Merparten av dessa blev dödade av nazisterna genom att skjutas bakifrån eller gasas ihjäl. 

Lägerkommendant 1940-1943 var Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare under många år) och han spelade en central roll vid förintelsen.  

Att det blev just den här fredliga och i grunden vackra staden i nuvarande Polen som blev platsen för andra världskrigets kanske grymmaste handlingar berodde på att Oświęcim var en järnvägsknut, vilket underlättade transporterna dit. Därifrån behövdes knappast några transporter. Här fanns också kemisk industri, IG Farben. Denna hade stort behov av billig arbetskraft och vad kunde då vara lämpligare än lägerfångar. Många av dem fick svåra skador av de kemikalier som de jobbade med utan skyddsutrustning.

Mer om Auschwitz finns förstås på Wikipedia. 


Här följer några av de bilder jag tog i Auschwitz den lite dystra höstdagen 17 september 1990. För att få större bild så klickar du på den med mushjulet.

 

Vi närmar oss porten och går in genom denna. Bommen är öppen. Ovanför porten kan vi läsa "Arbeit macht frei", alltså "Arbete ger frihet". På den lilla gräsplätten till höger stod under koncentrationslägertiden ofta en orkester och spelade så att man skulle känna sig välkommen. In i det längsta försökte nazisterna att lura i fångarna att det var en semesteranläggning. Det vill säga dem som inte redan vid tåget hade bedömts vara för svaga för att kunna arbeta och fördes direkt till avrättning.

 Att rymma härifrån var inte att tänka på. Elstängsel och en öppen yta så att man skulle synas lade hinder i vägen. Det hände att fångarna begick självmord genom att hoppa mot elstängslet. Då blev det rätt och räfsarting för dem som var kvar för att försöka förhindra sådant i fortsättningen.

Vi går förbi de baracker som användes för de fångar som jobbade vid t ex IG Farben. Någon högre standard var det inte precis på boendet.

Och längst bort fanns det ett vakttorn.

 Inte ser det precis hemtrevligt ut.

Så här såg fängelset ut.Det var flera personer i varje liten cell och hade man gjort något riktigt brottsligt ur nazisternas synvinkel så kunde man hamna i en ståcell. Det vill säga att det fanns inte ens en möjlighet att lägga sig ned.

  För dem som dog i fängelset fanns en minneslund.

Tvätta sig fick man göra i badhuset och det var säkert inte så ofta det gavs tillfälle till det. Det var dock riktiga duschar här till skillnad från i gaskammaren, där duscharna i taket bara var för att ge lugn åt dem som skulle avrättas. Men när de trodde att vattnet skulle börja rinna ur dem kom det i stället gas Zyklon B in kammaren. Klä av sig nakna var de ju tvungna att göra så att man skulle slippa problem med kläderna vid den kommande kremeringen.

Kapellplatsen var ett vackrare namn på avrättningsplatsen.

 Här har vi lägerrestaurangen. Det var dock bara officerare som fick äta här.

 

Här kommer gruppen ut från gaskammaren. Intill denna fanns krematoriet och röken från detta kom alltså ut genom den stora skorstenen.

Ett besök vid Auschwitz lämnar ingen oberörd och efteråt fanns det många som ville prata av sig. Mamma pratar här med vår polske guide, Edvard. Ännu 1990 så måste man godkännas av den polska statliga turistorganisation Orbis för att få besöka landet och Orbis ställer också en svensktalande guide till förfogande. 

Edvard hade varit lärare, men de polska lärarna pensionerades redan vid 55 års ålder. Pensionen var knappt tillräcklig för att leva på och därför tog många av dem extrajobb som Orbis-guider. Edvard ser ju inte precis stor ut i världen men jag har aldrig sett någon som ätit så mycket som han. När vi var ute och åt med gruppen beställde han alltid in dubbla portioner och därtill åt han gärna upp det någon i resegruppen lämnade kvar på tallriken. 

Berlin 1990 - efter murens fall

I augusti år 1961 började den 43,7 kilometer långa och upp till 3,6 meter höga Berlinmuren att byggas. Den skilde Östberlin från Västberlin och syftet med att bygga muren har motiverats olika beroende på vem man frågar. I väst sade man att det berodde på att DDR ville stoppa flykten från öst till väst. Dessförinnan hade det i stort sett bara varit att promenera mellan de olika delarna av den före detta - och nu återblivna - huvudstaden. Frågade man i öst var det för att man inte ville att en massa folk från väst skulle ta sig in i öst den här vägen. Lite låg det faktiskt i detta, eftersom många västberlinare åkte till öst för att handla eftersom det var billigare där. Östberlinarna var naturligtvis tacksamma för västvalutan men problemet var att maten inte räckte om folk från väst handlade upp den.

Om nu kommunistregimerna var dåliga på att få maten att räcka till så var de så mycket effektivare när det gällde byggnadsverk. Berlinmuren tog enligt uppgift bara ett par dagar att uppföra. Muren byggdes dessutom dubbel med ett hundratal meter obebodd mark mellan - Todesstreifen som kan översättas med "dödsremsor". Många hus fick alltså rivas och andra fick de fönster som vette mot väst igenmurade.Helt plötsligt var alltså Västberlin och Östberlin avskilda från varann. Många berlinare blev därmed också utan jobb eftersom de kanske bodde i öst men jobbade i väst - eller tvärtom. Släktingar blev bryskt skilda från varann liksom goda vänner.

Lika plötsligt som muren kommit upp föll den. Ja, inte bokstavligt men den öppnades i praktiken den 9 november 1989. DDR-regimen hade förlorat kontrollen över gränsen mellan öst och väst i Berlin. Det blev helt oblodigt om man bortser från alla de trafikolyckor som blev följden av att östberlinarna nu kunde färdas fritt även i väst. Deras Trabanter var inte precis byggda med tanke på krocksäkerhet.

Elva månader senare, den 3 oktober 1990, skedde officiellt återföreningen mellan Öst- och Västtyskland och det blev ett enda land och fick icke förvånande namnet Tyskland. Berlin blev också åter huvudstad i det enade riket. Bonn hade då varit Västtysklands huvudstad i drygt 40 år medan Berlin hela tiden varit DDR:s (Östtysklands officiella namn) huvudstad. Eftersom Västberlin blev som en ö i DDR ansågs det inte lämpligt att Västtyskland hade den som sin huvudstad.

Mer om Berlinmuren går att läsa på Wikipedia.


I september 1990, alltså lite drygt elva månader efter murens fall och en knapp månad innan den officiella återföreningen gjorde jag en bussresa till Polen. Första natten och följande förmiddag tillbringade vi i Berlin. Det var ett helt annat Berlin än det jag upplevt 1986, då jag dock bara var i Västberlin. Några bilder från 1990 följer här. Som vanligt blir de större om du klickar på dem med hjulet på musen.

Brandenburger Tor var ett av gränsmärkena mellan Öst- och Västberlin. Här är den under ombyggnad. Gatan i fonden var Östberlins paradgata: Unter den Linden.

Så här ser det ut nu. From Wikipedia, the free encyclopedia.

 

Det var 14 500 östtyska soldater som byggde muren. Det var många fler som rev den. Jag var en av dem. Det fanns nämligen många platser i Berlin där vem som helst kunde hjälpa till med att riva muren och spara en liten sten som minne. Här rivs den i närheten av Brandenburger Tor men på västsidan.

 

Där kunde man också besöka en marknad där östtyska soldater sålde uniformspersedlar och annat de hade råkat få med sig från försvaret. Det fanns också Trabanter till salu. Jag funderade på att köpa en men bussföraren ville inte lasta in den i bussens bagageutrymme så det sprack.

Potzdamer Platz var vid denna tid en stor obebyggd yta som ingick i den dödszon mellan muren som jag berättade om förut.

 I dag finns här massor med hus.From Wikipedia, the free encyclopedia.

 

Även vid Potsdamer Platz var det marknad och i bakgrunden kan vi se hur en del av muren rivs medan en annan bevarades som minnesmärke.

Bussföraren hittade en parkeringsplats med riktig öststatstsfeeling i närheten av Potsdamer Platz.

När vi lämnat centrala Berlin kom vi till en annan plats där en improviserad marknad hölls med bilarnas motorhuvar som skyltutrymme.

Lærdalsøyri i mitt minne

I morse vid frukosten hörde jag på radion den tråkiga nyheten att Lærdalsøyri i Norge längst in i Sognefjorden hade drabbats av en svår brand, som efter vad senare meddelats har gjort att ett 23 byggnader har totalförstörts och 16 av dem skall vara bostadshus. Lærdalsøyri har en även för Norge unik trähusbebyggelse och 161 av husen är K-märkta och ingår i det fjordlandskap som är upptaget på Unescos världsarvslista. Jag tänker inte närmare beskriva branden utan hänvisar till Svenska Dagbladet och för den som förstår norska och vill se dramatiska bilder till VG.

Jag besökte Lærdalsøyri i Lærdals kommun i juni 2007 och tog då några bilder på den vackra tätorten. I kommunen bor drygt 2 000 invånare och i tätorten cirka 300. En stor näring är turism och det finns två stora hotell, där Hotel Lindstrøm är det äldsta. Det  var där jag bodde under mitt besök och det var Lindstrøm själv som stod i receptionen såväl på kvällen som morgonen. Han berättade att han var den sjunde generationen. Hotellet grundades 1845 men är i dag inrymt i en modern och ganska ful byggnad. Jag har dock sett på bilder att den klarat sig. Frågan är hur annexen, inrymda i gamla träbyggnader, har klarat sig.

Här är några bilder från mitt besök. Först dock en bild på den två och en halv mil långa tunnel - världens längsta vägtunnel - man åker genom om man kommer från Bergen och skall till Lærdal. Sommartid kan man också välja vägen över fjället. Den är 48 km lång och under den resan når man upp till 1306 meter över havet. Vägen börjar i Aurland som liksom Lærdal ligger vid Sognefjorden, alltså vid havsytan. Fjellvegen mellom Aurland og Lærdal

 

Jag bodde i annexet, en gammal schweizervilla. 

Och så några bilder på från det vackra samhället. Det är inte nödvändigtvis så att de hus som syns på bilderna är de som brunnit, men så här lär det inte se ut nu. 

 Större bild om du klickar på den  med mushjulet.

Edit 2014-01-20 kl 12.15:

Hotell Lindstrøms annex har också klarat sig i branden. Det gäller således också den vackra schweizervillan, som jag bodde i. Dessutom har åtminstone husen på de två första gatubilderna klarat sig. 

År 2013 - en lite annorlunda årskrönika

Så här års har alla media med självaktning en årskrönika - eller flera. Den här bloggen skall inte vara sämre. Jag har valt ut en vardaglig bild från varje månad under året och satt samman dem till en årskrönika som fått rubriken "Minneskortet minns 2013". Fördelen med ett minneskort är att det bevarar det jag vill bevara utan att göra någon kvalitetsbedömning. Om inte jag själv raderar bilderna förstås.

Alla bilderna är från Borås eller högst fyra mil därifrån. 

Januari.
Kajorna sitter i trädet. Ögonblicket senare flyger de i väg alla på en gång med öronbedövande skrik. 

Februari
Det vita på marken kallas snö och fanns om vintrarna förr. 2013 t ex. En vandring utmed järnvägen till Alvesta strax nedanför där jag bor.

Mars
Lite överraskande möter en muralmålning på dalahästar där Sandwalls plats övergår i Södra torget. 

April
Från grått till violett. Bus4You har blivit i en ny färgklick i staden sedan de lackerade om sina bussar i det norska moderbolagets Nettbuss färger. Observera smileyn på karossidan.

Maj
Rumänska romer blev ett vanligt inslag i gatubilden i Borås under året. De ägnade sig mest åt att tigga och man såg dem sitta frusna lite överallt i stan, framför allt utanför större affärer. Man såg dock aldrig dem få några pengar. I december tröttnade kommunen och bjöd på en hemresa med buss åter till deras rumänska hemort. Några valde dock att stanna kvar trots kylan.

Den mycket vackra och trevliga dam som lade beslag på den här platsen intill Resecentrum var dock smart. Hon lät sina tillhörigheter ligga på trottoaren och ställde fram pappmuggen i hopp om att det skulle bli lite pengar i den. Under tiden ägnade hon sig åt att samla tomglas på Resecentrum och centralstationen i konkurrens med de lokala näringsidkarna på området. 

Juni
Vi som fyllt 65 år och är skrivna i Borås får åka utan att betala med Västtrafik inom kommunen och inte i morgon- och eftermiddagsrusningen. Men en lördag får vi åka hela dagen och det utnyttjade jag och åkte till Sörbo i Brämhult, där denna vackra äng sågs intill vägen.

  
Juli
På vårt bostadsområde fick vi en graffitivägg och riktigt snyggt blev det. Konstnären hade bostadsföretagets (som nu åter är Akelius) uppdrag att göra det. 

 

Augusti
Ända sedan jag hade Skanska som hyresvärd (det har sedan blivit ett halvdussin sedan 1994 då jag flyttade in men jag har hela tiden bott i samma lägenhet) har man odlat blommor i den här rondellen. Sista augusti blommade det så här fint. 

September
Inte långt från där jag bor började ett höghus, Nejlikan, att byggas. Det skall bli 20 våningar högt när det är färdigt, och det blev det någon månad efter jag tog bilden. Det vill säga skalet var färdigbyggt. Inflyttning lär ske först till sommaren, och eftersom många lägenheter drabbades av vattenskador i samband med bygget så lär det i vissa fall bli ännu senare. Hyrorna lär bli lika höga som huset. Och hur gör man om man bor på tjugonde våningen och hissen inte fungerar? Beundrar utsikten? 

Oktober

Höstfärgerna börjar lysa upp utanför min lägenhet. 

November
En liten utflykt till Ulricehamn och en höstlig promenad i backarna upp mot Galtåsen.

December
Under november och december revs Kristinebergsskolan, Lars Kaggsgatan grävdes upp för installation av fjärrvärme och körvägen utanför huset där jag bor grävdes också upp eftersom den ideligen svämmades över. Men även ett litet mindre arbete gjordes vid Kristinebergsskolan, ett 100-tal meter hemifrån. Även litet arbete kan kräva ett omfattande system av avspärrning.

 Som vanligt: större bild om man klickar på den med hjulet på musen.

GOTT NYTT ÅR ALLESAMMANS!

Ännu en krabat vill vara med och önska Gott Nytt. Nämligen Sicko som blev lite krasslig på julafton och fick uppsöka veterinären. Det visade sig vara en inflammation i tonsillerna så han fick antibiotika och piggnade snart till igen. Men det blev ett par dagar då han inte åt och helst inte rörde på sig. 

God Jul

Min julhälsning i år visar ersättaren till tomtens släde. Därmed så kommer kommer också Rudolf med röda mulen och hans kollegor att äntligen kunna få åtnjuta julledighet.

Bussen har en motor på 360 renar.

Över 50 bussbolag drabbades - ett blev utpekat

(Bussen på bilden har inget annat med texten att göra än att den är från det bussbolag jag skriver om.)

I torsdags och fredags drabbades södra Sverige, Danmark och norra Tyskland av storm - eller rent av orkan. I Sverige fick den namnet Sven. 

Sven drabbade trafiken hårt. Bland annat ställdes så gott som all tågtrafik i Skåne och Halland samt stora delar av Småland in. Färjor ställdes in, flyg likaså och även bussar i linjetrafik. 

Det har skrivits mycket om detta så det finns ingen anledning att jag också gör det. Men en sak vill jag ta upp. Många bussbolag körde under torsdagen och fredagen resor till tyska julmarknader. När de kom till Rødby så var det totalt stopp i färjetrafiken till Puttgarden. Anledningen var att det fartyg, där ScandLines har sin inte minst i jultetider lönsamma Border Shop, slet sig och lade sig hindrande i färjeläget i Puttgarden. Inga färjor kunde alltså gå.

Det finns många platser att bli strandsatt på. Jag har blivit det med tåg i Öxnered och jag har blivit det i Torup och Gnarp. För att inte tala om Herrljunga. Men ändå: jag vill många gånger hellre bli strandsatt här än i Rødby. Vad jag förstått består orten av ett jättestort färjeläge. Det lär också finnas en bensinstation där. Men det är nog också allt. 

Nu var det ett 100-tal bussar som kom till Rødby och möttes av besked att färjorna inte går. Inte heller fick de - eller alla de bilister som väntade - några besked om varför eller  hur lång tid det skulle ta. Det senare antagligen för att ingen visste. 

Där fick alltså bussbolagens gäster sitta i bussarna och vänta utan mat och dryck. Bensinstationens resurser var begränsade och den ensamme killen där grillade korv för allt vad han förmådde men det att försöka mätta 5 000 man med fem korvbröd och två korvar är inte lätt. Det är bara en som har lyckats med det vad jag vet. Och han lär inte ha varit i Rødby i fredags. 

Någon tipsade TT som citerades av Göteborgs-Posten.  De ringde upp MK Bussresors ägare och fick en kommentar. Ägaren led med resenärerna men det var inte mycket att göra. Vända gick inte heller. Rødby ligger på Lolland som är en halvö och den enda vägen norrut var blockerad av ett par lastbilar som krockat.

Någonstans på vägen blev det fel i informationen och många tidningar hade bara en kort notis där det bara nämndes att det var MK Bussresor som drabbats. De andra bussbolagen "glömdes bort".  Göteborgs-Posten som i alla fall inledde med att det var fler bussbolag gjorde en uppföljning och nu var det bara MK Bussresor som utpekades. Deras ägare gör dock ännu en gång ett bra uttalande. 

Men vad är det här för journalistik? Nu finns det ett bussbolag som helt utan egen skuld hamnade i en omöjlig situation. Liksom minst femtio andra. Men när folk får läsa att det bara var MK Bussresor, vad tror ni det blir för renommé för företaget. Här hjälpte tydligen inte att göra det enda rimliga: att vända hemåt igen när det blev möjligt och jag antar att gästerna får pengarna tillbaka. Dessa gäster är säkert om inte nöjda så i alla fall förstående för åtgärderna och tycker att bussbolaget handlat rätt utifrån förutsättningarna. Men vad skall andra som funderar på vilket bussbolag de skall anlita nästa gång tänka? 

Nu är säkert ScandLines en större annonsör än MK Bussresor. För ScandLines fjäskar man för. En enda tidning, Sydsvenskan, berättar om vad stoppet i färjetrafiken egentligen berodde på. Det är naturligtvis inte bra att det kommer ut att deras köptempel, köpskepp menar jag, är så dåligt förankrat att det sliter sig i storm. Det är säkert många som nu föredrar Fleggaard eller Calles eller allt vad de heter. Deras fastigheter finns i alla fall på fast mark.  Men ett relativt litet bussbolag i Skara kan man skriva om i en svår situation helt utanför deras kontroll. 

(Visserligen känner jag de trevliga ägarna till MK Bussresor sedan tio år tillbaka. Men det här blogginlägget är skrivet helt på mitt eget initiativ och jag har inte ens varit i kontakt med dem om detta.) 

Sven härjar - och bloggen har nått 140 000 sidvyer

I kväll passerade bloggen 140 000 sidvyer. Då är ändå cirka 15 000 inte medräknade i statistiken. Så tack skall ni ha och häng med även framöver. Jag har inte varit så flitig på sistone men det brukar variera alltsom lusten kommer och går. Skrivlusten alltså.

Just nu pågår stormen Sven utanför mitt fönster och vinterns första snö vräker ned. Så här såg det nyss ut från min balkong.

Fast det är ju inte så farligt hos oss. Vi har bara en klass 1-varning medan det för Skåne och Halland är en klass 3-varning som gäller. Trafikverket har i förebyggande syfte ställt in en massa tåg och den här gången verkar det ha varit en riktig åtgärd.

Veolia körde dock sitt Snälltåget från Stockholm med avsikten att komma till Malmö och var kaxiga mot SJ, som beslutat att ställa in sina tåg eftersom de inte skulle släppas fram hela vägen. Men kaxigheten försvann snabbt för nu står Snälltåget i Nässjö och kommer inte längre. Resenärerna lär få övernatta i tåget. De har lovat att hålla restaurangvagnen - eller Krogen heter det - öppen hela natten. Så vi lär få uppleva ett nytt under där två fiskar och fem kornbröd skall räcka till ett par hundra personer. För inte lär de lyckas att få någon att ställa upp med furnering mitt i natten i det här vädret.