Måndagsförmiddag i Torrevieja

På måndagen skulle Roger köra grannen Jenny till centrala Torrevieja för att hon hade några ärenden att utföra. Medan hon gjorde dessa passade vi på att göra en extra sightseeing. Först såg vi båten som går till Tabarca, en ö cirka två mil och 40 minuters väg ut i havet. Båten har också undervattensfönster så man kan studera Medelhavets flora och fauna. 

Man kan också göra en halvtimmes rundtur längs Torreviejas kust och väljer då den här båten.

Det blev också tillfälle att närmare studera skulpturgruppen "Musicos de Torrevieja", som jag skrev om häromdagen.

Calle Azorin som har fått namn efter en spansk författares pseudonym. Azorin levde 1873-1967.

Återigen en trevligt bemålad tomglasigloo. Denna finns på Calle Sancho Panza.

Där ligger också detta blå hus, ett exempel på kreativ spansk arkitektur.

I korsningen mellan Avenida de la Mancha och Avenida de Cortés Valencianas finns denna rondellutsmyckning.

Två bilder på Avenida de Cortés Valenciana. 

Så kom vi hem igen och Isa smyger ut från garaget...

... och springer hem.

Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i och runt Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.

På en spansk marknad

Marknader är något som är väldigt populärt i Spanien. Så gott som varje dag hålls det marknad inom några mils avstånd från där man befinner sig men det är olika platser varje veckodag.

En populär marknad på söndagar är Citronmarknaden vid Guardamar. Det säljs inte bara citroner där utan allt möjligt. Namnet har den fått eftersom den hålls i en gammal citronlund. Det brukar vara cirka tusen marknadsstånd och allt möjligt säljs: från citroner och andra grönsaker via kläder och CD-skivor (ofta piratkopierade) till möbler.

Det brukar vara mycket folk och det är därmed också ett tillhåll för ficktjuvar. Så det gäller att hålla i plånboken. Blir man bestulen så lär man inte få tillbaka den även om man ser tillgreppet och tjuven. Plånboken har denne redan langat över till en kompis som är långt därifrån. Så att tillkalla polis hjälper inte heller.

Sedan finns det marknadsskojare men också ärliga säljare. Och visst kan man göra fynd på marknaden till priser som ligger under hälften mot hemma.

På söndagen åkte vi därför just till Guardamar. Den spanska vädertjänsten hade förvarnat för "87 procents risk för regn". Så det var inte så många där när vi kom till marknaden vid 10-tiden.  Men just då sprack molnen och en lite yrvaken sol tittade fram. Idealväder med andra ord - inte för varmt och inget regn.

Den spanska vädertjänsten verkar inte vara mer pålitlig än den svenska med den skillnaden att när SMHI pratar om sol så kan det mycket väl bli regn medan om spanska Instituto Nacional de Meteorología pratar om regn så kan det mycket väl bli sol.

Först några bilder från marknaden.

Det finns flera parkeringsplatser intill marknaden men ändå är det ganska fullt med dem.

Massor med parkeringsvakter visar besökarna och deras bilar till en ledig parkeringsplats. En del av dessa vakter är utrustade med visselpipor, vilka de mer än gärna använder.

Bilköerna sträcker sig utmed vägen i ett par kilometer. Så kommer det lika många bilar från andra hållet också.

På hemvägen från marknaden besökte vi det stora köptemplet Carrefour. Jag behövde ju proviantera till hemresan så jag köpte lite nyttigt att ha hemma. Då två belgiska Leffe-ölen köpte jag till middagen och bjöd Roger på den ena. Leffe är ett förbaskat gott öl och det finns att köpa på Systembolaget också. Fast där kostar den nästan dubbelt så mycket.

Priserna är förvisso i euro och inte kronor men knappt 100 kronor för en liter Famous Grouse whisky är ju ett överkomligt pris. Visserligen får man den då i plastflaska men det underlättar ju i packningen. Som så ofta i Spanien var det olika besked om priset. Där whiskyn fanns stod det 10,50 styck på prislappen. Vid entrén stod det att en flaska kostade 16,50 och köpte man två kostade den andra 4,47. I kassan kostade de 10,47, vilket stämmer bra överens med  de priser som angavs vid ingången men då fick jag det priset fast jag bara köpte tre och inte fyra.

Därefter blev det en slappareftermiddag.

Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i och runt Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.

En lördagseftermiddag i centrala Torrevieja

Jag hade bestämt träff med en bloggarkompis vid piren i Torrevieja. Roger och jag tog därför bussen in till centrum. Att åka buss i Torrevieja är en speciell upplevelse. Först gäller det att ta reda på när bussen går. Tidtabellen annonseras bara genom att bussbolaget, Costa Azul, berättar mellan vilka klockslag på dygnet bussen går och med vilket intervall. Sedan får man alltså räkna ut själv när bussen kan förväntas avgå från ändhållplatsen och hur lång tid det tar till den hållplats där man tänker stiga på.

 Så här ser en busstidtabell för Torreviejas lokaltrafik ut. Hållplatserna vi åkte mellan är markerade.

Jag räknade ut att linje A, som var den som gick från hållplatsen vid Avenida de Torreblanca, skulle avgå 12.58. Men vi gick i god tid och redan 12.45 var vi framme vid hållplatsen och då stod där en buss och väntade. Det visade sig vara en buss på linje C. Vi tog den. Det var bara det att den linjen gör en rejäl omväg via ett sjukhus och centrum innan vi slutligen kom fram till ändhållplatsen Eras de la Sal, några hundra meter från piren. Medan linje A tar cirka 10 minuter tar denna cirka 35.

Men kostnaden blir densamma. Det kostar 1,35€ att åka med lokalbussen. Då ingår inte övergång till annan buss, men det är ju billigt ändå. Biljetten köper man hos bussföraren och man kan betala med kontanter, något som blir allt ovanligare i vårt land. På bilden poserar vår bussförare vid Eras de la Sal (den som följt med i bloggen vet att "sal" är salt). Bussen är spanskbyggd av Noge.

Sedan gick vi utefter Avenida de Desidorio Rodrigues.

Och strax innan piren kom vi fram till den här skulpturgruppen "Musicos de Torrevieja". 

Där står också den här sjömansstatyn av Josep Ricart i Maimir sedan 1975. 

Åt andra hållet kan man beundra reklamskyltar och en gata in mot de centrala delarna. 

Roger njuter av solen. Det är en solig och varm dag men inte plågsamt varm. 

"Den gamle och piren". Även jag njuter av solen. 

Calle Ramón y Cajal heter den här gatan går som från piren och utmed stranden. Precis som Jönköping har alltså Torrevieja en strand i centrala staden, Playa de los Locos vilket enligt Google skall översättas med "den galna stranden". 

Alla byggnader i Torre är inte vackra. Den här t ex. Här framställs is till fiskebåtarna. Alltså sådan is som de lägger den nyfångade fisken på. Det lär vara bättre än kylskåp. 

Fiske är en stor näring i Torrevieja. Den lilla båten i förgrunden används för att lysa upp vattnet för de större båtarna. 

I Torrevieja finns också en ubåt. Den är öppen för visning men hade hunnit stänga innan vi kom dit. 

Den här skönheten låg också i hamnen. 

Min kompis dök aldrig upp och jag lyckades inte heller nå honom per telefon så jag vet inte varför. Roger och jag valde därför att göra en tur med det här rundturståget i stället. Det kostade 3€ per person för 35 minuters färd. Vi var de enda resenärerna så i oktober är nog detta inte någon lönsam verksamhet. 

Rundturen gick först utmed stranden. 

Det var många som passade på att bada. Stranden fick svåra skador i det kraftiga oväder som någon vecka tidigare drabbade Torrevieja. Undrar vad en lägenhet i huset i bakgrunden kostar. 

Vi åkte utmed Avenida de Alfredo Nobel. Att Alfred Nobel gjort mycket visste jag men inte att han också hade fått en aveny i Spanien uppkallad efter sig.

Tornet Torre del Moro har funnits på denna plats sedan åtminstone 1320. Det är mycket möjligt att det är detta som gett Torrevieja dess namn. Jag har tidigare skrivit att "torre" betyder port men glöm det - "torre" betyder torn och inget annat. Torrevieja är alltså "det gamla tornet".

Så var det dags att hitta bussen hem igen. Den gick från Hotel Fontana på Calle Ramon Gallud. Eftersom jag räknat ut att vi borde ha minst 25 minuter kvar innan bussen skulle gå hemåt så tog vi en öl på ett närbeläget kafé. I spanska städer finns det minst fem kaféer mellan varje busshållplats. Efter en kvart sa Roger:
- Nu kommer bussen.
Busstidtabeller är i Spanien en approximativ vetenskap. Nåväl, vi hann avsluta ölen och komma med bussen. Denna gång gick den på linje A, alltså närmaste vägen. Eftersom bussföraren körde som om bussen var stulen tog det inte fullt tio minuter innan vi var hemma.

Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.

Gamla Mälaröbussar

En fd kollega och fortfarande god vän - även om vi inte hörs så ofta nuförtiden - skickade mig dessa bilder på gamla bussar från Mälaröarnas Omnibuss AB, som bedrev trafik mellan Stockholm och Mälaröarna. Jodå, de stavade Omnibuss på det sättet i sitt firmanamn - många andra vill nog ha det med bara ett s.

Företaget fanns till 1973, då det gick upp i Storstockholms Lokaltrafik. I dag är det tyskägda Arriva som kör bussarna på Mälaröarna. Det är alltså med dem som drottning Silvia åker om hon skall hem till Drottningholm efter en sen kväll på stan och om hon väljer att åka kollektivt.

Om busstrafiken på Mälaröarna har tidigare Dan Arleborg och numera Tommy Enefalk gjort en mycket ambitiös hemsida. Besök gärna den. Det är fantastiskt hur två entusiaster (i ordets finaste betydelse) kan få till en så innehållsrik sida om ett bussbolag och dess efterträdare.

Första bilden visar en buss i korsningen Drottningholmsvägen/S:t Eriksgatan. Det stora huset i bakgrunden revs i början av 1960-talet och nu står ett nytt - och inte lika vackert - hus där.

Så en bild från den gamla ändhållplatsen vid Kronobergsparken intill Fridhemsplan. Den användes till 1968 då bussarna flyttades till Brommaplan.

Till slut tre bilder på bussar från vad jag antar är 1930-talet. Bussarna har röda interimsskyltar, vilket man på den tiden fick innan de ordinarie registreringsplåtarna kom. Eftersom bolaget hörde hemma i Stockholms län började dessa på bokstaven B.  Det rör sig alltså om vid fototillfället nya bussar.

Jag tackar Karl för bilderna och medgivandet att använda dem på bloggen.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.

Citerad i Kvällsstunden

Någon gång i början av det här året fick jag ett gratisexemplar av tidningen Kvällsstunden i brevlådan samt ett erbjudande om att få ytterligare fyra gratisnummer om jag bara skickade in en intresseanmälan "utan att jag förband mig till något". Jag fann att det var en trevlig och läsvärd tidning om än tråkig till utförandet. Så när de ringde från tidningen och frågade om jag ville blir "riktig" prenumerant så nappade jag på det. Därför får jag tidningen varje vecka i brevlådan och det blir ett par timmars trevlig läsning.

Bland annat går just nu en förbaskat trevlig följetong som heter "Svart göteborgare". Det är en generationsroman som börjar med att en svensk rikemansson vinner en svart dräng på lotteri i USA. Han tar med honom hem till Göteborg och historien är nu framme vid början av 1950-talet och mest om hans barn och barnbarn och deras problem med en begynnande rasism i Sverige. Detta var ju en tid då "negrer" (ja, man sa så på den tiden och det var helt utan värderingar) var mycket ovanliga här, i synnerhet sådana som var födda i landet och talade oklanderlig svenska. 

I nummer 42, som jag fick i boxen i tisdags, fanns några sidor om Västergötland och bland annat om Kinds Härads Järnväg ("Kindsbanan"). Den gick mellan Borås och Svenljunga och invigdes 1885 men lades ned redan 1902. Anledningen var  att Borås-Alvesta Järnväg (BAJ) hade byggts och den gick nästan parallellt med Kindsbanan med någon halvmil emellan de båda banorna. BAJ köpte därför in Kindsbanan och lade ned den mellan Borås och Hillared. Mellan Hillared och Svenljunga blev den kvar under BAJ till början av 1960-talet.

Jag hann inte läsa artikeln just då utan det skulle få anstå till ett senare tillfälle. I går fick jag mejl från en bekant som hade läst den och funnit att jag var citerad. Så här såg det ut:

Nu var det dock inte på min blogg som jag skrev detta utan i Postvagnen, Svenska Järnvägsklubbens debattforum. I sin helhet såg det ut enligt denna länk.

På den gamla banvallen anlades alltså en väg och i september 1996 gick jag en bit på denna väg. Den ser i stort sett likadan ut än i dag och är fortfarande körbar med bil för den med starka nerver. Den utgår från Kråkered, som man når via Kråkeredsrondellen på riksväg 27 knappt en halvmil från Borås centrum.

Som vanligt blir bilderna större om du klickar på dem med mushjulet.