Hos ortopeden

Så kom då den stora dagen då jag skulle utnyttja vårdgarantin. Den som säger att man skall få vård tre månader efter det att man ansökt om den. Det fungerade nästan. Diffade bara på 2 månader och 5 dagar. Det var den 23 december 2008 jag sökte på vårdcentralen för mitt knä. Det var i dag som jag fick tid på ortopeden. Nu hade man ordnat kvällsmottagning för att beta av vårdkön, så jag skall förstås vara tacksam i alla fall. I mitt fall var klockan 16.30 att anse som kväll. En utmärkt tid i och för sig men det känns lite fel att jag som pensionär och som i princip disponerar hela dagen skall behöva ta tider som bättre passar dem som arbetar.

Men strunt i sådana småsaker. När jag väl kom till sjukhuset fungerade allt utmärkt, såsom det brukar göra inom vården när man väl har fått komma dit. Det som inte fungerade var bussresan dit. För första gången i mitt liv, tror jag, steg jag på fel buss. En buss som gick i fel riktning. Nåväl, jag upptäckte det vid första hållplatsen och kunde byta till en buss som verkligen gick till sjukhuset. Den var milt sagt fullsatt. Vid Södra torget steg de flesta av men ännu fler gick på och nu var det tur för Borås Lokaltrafik och Västtrafik att det inte gäller samma regler om utrymme för transport av människor som för transport av grisar. Dessutom blev bussen stående länge och väl vid två hållplatser för att dörrarna krånglade. Föraren flippade med dörrarna i ett par minuter innan han kom på att stänga av motorn och starta om bussen. Och si: då fungerade det.

Väl framme hittade jag ortopeden direkt, gick in i väntrummet och blev genast mottagen av en trevlig sjuksköterska som skrev in mig och jag fick direkt gå in i ett mottagningsrum. Där fick jag visserligen sitta en kvart innan läkaren kom, men han kom exakt 16.30 som det stod på min kallelse så det är inte mycket att säga om. Det var en trevlig ung läkare med ett så konstigt namn att jag inte ens skall försöka återge det här. Han visade en röntgenbild på knät och kunde bara konstatera att det är en förslitning och att jag om ett par år nog får räkna med en knäprotes. Men än så länge skall jag klara mig, trodde han, och gav mig en cortisonspruta. Vi får väl se om det känns bättre utav den.

Sedan var det bara hemresan. Bussen blev stående länge och väl vid sjukhuset för att dörrarna krånglade. Nej, det var inte samma buss som förut. Det hände alltså om igen. Bussen efter hann i kapp och precis som vår förare fått igen dörrarna skulle resenärerna byta till den i stället och de automatiska dörrarna öppnades alltså när de gick ut. Det var bara jag som satt lugnt kvar. Nu kom föraren i den andra bussen till hjälp och lyckades få i gång dörrarna. Under tiden kunde förstås inte heller den bussen avgå varför alla återvände till "min" buss och föraren åter fick öppna dörrarna. Det här kunde ha blivit ett perpetuum mobile men nu gick i alla fall dörrarna igen och två bussar hade samlats bakom. Lik förbannat kom en käring och knackade på dörren till vår buss för att få åka med. Tänker inte folk? Tio minuter sena blev vi men vi kom i alla fall i väg.

Det händer alltid något spännande. Få se nu om det blir något kul i SVT1:s Draknästet. Ni vet det där programmet på torsdagar klockan 21.00 där förhoppningsfulla uppfinnare vill ha pengar så att de kan marknadsföra sina uppfinningar och fem finansmän (ja, en av dem är kvinna) skall bevilja dem dessa pengar. Det gör de bara i undantagsfall. Äsch, det är roligare än det låter. Titta själva! Det är också kul att återse programledaren Ebba Blitz igen.

Hemresa

De tre dagarna i Sachen-Anhalt började närma sig sitt slut och det var dags för hemresa. Avresetiden var satt till 06.45 men vi lyckades förhandla med Lars att åka i stället 07.30. Han ville nämligen ha god tid på sig till färjan i Rostock eftersom det var många vägarbeten på motorvägen. Hotellet var dock vänliga att servera frukost så att vi hann få det innan vi åkte. Annars var det klockan åtta som gällde på söndagar.

Om färden upp till Rostock är det inte mycket att säga. Det gick som det skulle och vi hade en timme på oss för kompletterande inköp. Det var bara det att i söndagar är affärerna vanligen stängda en söndag. Vi åkte därför i stället till Warnemünde där det var livlig kommers även om inte av den vara som kanske lockade mest. Men det blev en dryg halvtimme att gå utmed de vackra kajerna i denna pärla till stad alldeles bredvid Rostock.

Ja, så var det färjan hem. Även denna gång Prins Joachim och samma servitris som förra gången i Steak & Seafood. Fast nu tog hon vårt bord sist, så det blev lite stressigt med maten trots den långa överfartstiden. Sedan då från Gedser mot Ørestad på en motorväg, som även den var drabbad av vägarbeten. Några av våra danska vänner hade varit lite väl optimistiska när de bokade tåg hem så de missade sina tåg. Vi svenskar fortsatte över Öresundsbron och Bernt kunde åka med en buss ett par timmar tidigare från Malmö än han tänkt. Själv tog jag in på Hotell Konserthuset och fick därmed en kväll över i Malmö liksom en förmiddag, då jag tog en promenad i den vackra staden bland annat förbi Möllevångstorget.

En trevlig dag i Odensbacken

I går var jag hos doktorn. Inte människodoktorn utan Bussdoktorn, som finns i Odensbacken ett par mil från Örebro. Det var visning av nya bussar av fabrikat, som inte tidigare funnits representerade i Sverige. Överst ser vi en polskbyggd Kapena och underst en portugisiskbyggd Marcopolo. Det senare är ett stort bussmärke i en stor del av övriga världen, men det är premiär för Sverige. Bussdoktorn har startat ett nytt bolag, Nordbus, för att sälja dessa tillsammans med spanska Indcar som dock inte är ny för Sverige. Bussarna byggs på chassi från itaienska Iveco.

Det var trevliga bussar att stifta bekantskap med och vi får väl hoppas att bussägare inte faller för frestelsen att av slentrian köpa samma som förut utan att också kolla in vad nytt det finns att få. Kapenan är en typisk skolbuss med plats för 28 personer och ett bagageutrymme som var obetyldigt större än i min Corolla Verso. Marcopolon är en turistbuss med toalett och bekväma stolar och ett bagageutrymme nästan lika stort som en kyrksal.

Träffen i Odensbacken, som för övrigt pågår i dag och i morgon också, gynnades av vackert väder men man kom att tänka på den gamla Närke-historian:

- Det är vackert väder i dag.

- I dag, ja!

Så ganska snart dök mörka moln upp vid horisonten och när jag satte mig i bilen för att åka därifrån kom de första regndropparna.

Som allltid var det dock trevligt att träffa bussfolk och bland dessa kan särskilt nämnas Bussdoktorns chef Martin Olofsson och säljaren Gilbert Jansson. Båda var övertygade om att det skall gå bra att sälja de här bussarna. Ett lite mer faktaspäckat reportage kommer i nästa nummer av Bussbranschen. Branschens enda fria tidning, som kollega Maasing brukar skriva på sin blogg.

Stasi-fängelset i Magdeburg

Den största behållningen av besöket i Magdeburg blev besöket i det gamla Stasi-fängelset vid Moritzplatz. Här finns allt bevarat i all sin hemskhet som det var fram till 1989, då Tyskland återförenades. För övrigt en av de mest glädjande saker som hänt i historien. Visst blev det dyrt men det skedde helt utan blodsspillan. Och nu öppnar sig ju även östra Tyskland för oss som turister. Men det innebär inte att man får glömma de grymheter som fanns under DDR-tiden, lika lite som man får glömma nazismens grymheter. Jag brukar därför säga att ett besök i Auschwitz borde vara obligatoriskt. Jag vill utvidga detta till ett besök i ett Stasi-fängelse.

Redan porten verkar avskräckande, men vi går i alla fall in genom den. Som siste man stänger jag dörren, men vår guide ropar åt mig att låta den vara öppen. Jag förstod efteråt symboliken.
Så tittar vi upp mot cellerna. De är försedda med glas, men detta var fyllt med sten så fångarna kunde inte titta ut. Det enda de kunde se genom rutan var om det var ljust eller mörkt ute.

Detta är vår guide. Johannes heter han. Han vet vad han pratar om för han har själv suttit i Stasi-fängelse, dock inte i detta utan i ett liknande i Rostock. Hans "brott" var att han var fiskare och besökte som sådan en del länder i väst. När han kom hem igen berättade han för vänner och bekanta om hur det var i väst och att de hade det bättre än vad regimen i DDR hade sagt. Han hade också med sig några tidningar. För detta fick han sju månader i fängelset och fyra år på tukthus.

Fångarna fick tillbringa det mesta av tiden i cellerna. Men en stund om dagen kunde de få tillbringa på rastgården. Höga murar och nät över taket. Dessutom beväpnade vakter som sköt om de försökte sig på ett rymningsförsök trots allt. Personerna på bilden är Bernt och Anders. De ingår i vår grupp och är inte fångar. Det framgår av att de är två. Fångarna fick bara vistas här en och en.

Cellerna var i olika storlek, allt från två till åtta personer. I sängen fick fångarna bara ligga mellan klockan 22 och 6. Om de inte blev kallade till förhör då vill säga. Resten av tiden fick de tillbringa sittande på pallarna i cellen. De fick inte prata med varann och hade naturligtvis inget att läsa. Toalettbesök fick de klara av inför öppen ridå. På natten fick de bara ligga på rygg med handen på täcket. Om någon vände på sig i sömnen väcktes han - och hans cellkamrater - genast av vakterna.

Cellen här ovan är i alla fall någorlunda modern. Man kunde också få ligga fyra i en sådan här cell.

Här fanns inte heller rinnande vatten eller WC utan behoven fick göras i en hink som tömdes en gång om dagen. I möjligaste mån försökte fångarna att spara behov nr 2 till strax före det hinken skulle tömmas för att det inte skulle lukta alltför mycket.

Mat serverades två gånger om dagen. Det bestod av bröd, margarin och pålägg. På morgonen marmelad och på kvällen korv. Det var inga stora portioner utan bara nog för att de skulle överleva. Dryck fick de bara i samband med måltiderna. Denna bestod av surrogatkaffe. Vattnet i tvättställ och toaletter var inte ägnat att dricka, men många gjorde det ändå med magsjuka som följd.

De fångar som skötte sig, det vill säga skvallrade på sina kamrater, kunde belönas genom att få tillbringa en del av dagen i belöningscellen. Här fanns bekväma stolar och tidningar. De kunde också lyssna på radio eller titta på färg-TV, dock bara på de förinställda kanalerna. Jag behöver väl inte nämna att dessa inte var regimkritiska.

En sådna här larmanordning gick genom alla korridorer och trappor. Om det skulle bli upplopp var det för vakten bara att dra i snöret och den röda knappen gled isär, varvid ett öronbedövande ringlarm hördes.

Man blir knappast förvånad när Johannes säger att han hälsade den dagen då muren föll och DDR:s historia var slut.

Klicka på bilderna så blir de större

Fy skäms, Expressen!

Expressen hade i dag en puff på förstasidan och en artikel inne i tidningen med en bild på och intervju med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Det är bara det att kvinna på bilden och den som uttalar sig i texten inte är Wanja utan en look-a-like.

Expressen går nu ut och ber om ursäkt, vilket naturligtvis hedrar dem, men man undrar ju hur arbetsmetoderna är på en tidning som kan göra ett sådant här misstag. Mitt förtroende för Expressen har efter detta fått sig en stor knäck (från en redan mycket låg nivå), om möjligt större än mitt förtroende för Wanja.

Lite veteranfordon från Smålandsrundan

Som jag redan berättat åkte jag Smålandsrundan för tunga fordon i går. Rallyt är öppet för fordon i yrkestrafik som är mer än 30 år gamla. Finns en hel del sådana bevarade som synes. Börjar med fem lastbilsbilder i slumpvis ordning så får resten komma allteftersom lust och ambition råkar infinna sig.

Först de bussar som var med i rallyt. Tre "riktiga" och tre "som liknar" bussar. Vi börjar med den jag åkte första halvan av rallyt med, Magnus Knutssons Scania-Vabis BF76 med SKV-kaross från 1966.

Och så den jag åkte andra halvan med: Svenska Omnibusföreningens Scania-Vabis CF76 från 1964.

Den har fina bussen tillhör Anders Haraldsson i Rystad. Den har tidigare varit museibuss hos Länsbussarna i Örebro. Det är en Scania-Vabis med SKV-kaross från 1953.

Arrangören Götaströms Motorklubb är ägare till denna lilla Mercedes-buss från 1964. Den har använts som skolbuss i Skillingaryd.

Ett hembygge. På ett lastbilschassi Volvo LV75D från 1936 har fått detta påbygge, som gjordes vid alkoholistanstalten i Gudhem. I dag ägs bussen av åkeriägaren Billy Hedström i Svenljunga.

Så har vi då denna. Det är en Volvo B705 med kaross från norska VBK som blivit ombyggd till husbuss.
Så då lastbilarna. Jag börjar med visa några rejäla schabrak. Först en Scania 140 från 1977.

En Volvo F88 från 1966:

Och så en Scania-Vabis LBS76 från 1968. Samma år som Scania-Vabis bytte namn till bara Scania.

Och så en Scania-Vabis AL36 från 1965:

Klickar du på bilderna så får du se på vad som händer!

Magdeburg Elbauenpark

Efter rundvandringen och den goda lunchen satte vi oss i bussen igen och fastnade i världens trafikstockning. Lokalguiden hittade dock en ”Umleitung”. Bara det att den nog var mest lämpad för cykelåkning. Nåväl, för Lars är skillnaden mellan att manövrera en cykel och en buss i trånga passager marginell så vi kom i alla fall fram till Elbauenpark. Självklart med på UNESCOs världsarvslista.

Mest spektakulärt är Jahrhunderttausenturm (Milleniumtornet). Det är världens näst högsta byggnad i trä och 60 meter högt. Inne i tornet finns en utställning om mänsklighetens vetenskapliga utveckling och man får lära sig en hel del om fysik, kemi, historia, botanik… Ja, kort sagt allt. Dessutom hade vi lyckan att få en entusiastisk guide, och man kunde inte ta miste på att han stortrivdes på jobbet. Med stor glädje visade han oss hur Pythagoras sats eller Herons automatiska dörröppnare.

I entréplanet finns Foucaults pendel, som visar hur jorden rör sig. När jorden rört sig tillräckligt mycket slår den ner en av de små pinnarna. Undrar vem som har i uppdrag att resa upp dem igen.

Här visar vår glade guide Herons ångkula.

Åskådligt redogör han för de magdeburgska halvkloten, som när de sätts samman inte kan dras i sär av ens åtta starka hästar.
Vår chaufför Lars och guiden framställer elektricitet, tillräckligt mycket för att kunna hissa ned några av deltagarna ett par meter.
När vi gått genom tornet i 43 meter och 243 trappsteg kom vi till utsiktsplattformen och fick denna vackra utsikt över Magdeburg.

Och över parken:

Efter avslutad tornvandring, där vi nedför valde den 450 meter långa rampen som går på utsidan av tornet i stället för trapporna, och en kall öl utanför hittade vi Panoramabahn. Det är en magnetbana med små tåg. Banan går åtta meter över marken och runt hela parken. Bättre sätt att se parken finns således inte. Tjejen som körde var inte heller precis rädd för att dra på i kurvorna. Banans kurvor alltså, om nu någon trodde något annat.
I nästa avsnitt hamnar jag i fängelse.

Vill du ha större bild - klicka på den!