Slappardagar

Det har varit väldigt lugnt de senaste dagarna. Jag har gått hemma och gjort i stort sett ingenting. Kan vara lite skönt det också. I dag hade jag tänkt ge mig ut på en liten utflykt i dag och titta på cykeltävlingarna i Herrljunga och Vårgårda, men så kom två saker emellan: det uppklarnande vädret kom inte så snabbt som meteorologerna förutsagt och så flammade min fars rosfeber upp. Så jag måste vara beredd att ta hand om hundarna om han skulle läggas in på sjukhus. Så illa blev det dock inte. Efter ett besök på vårdcentralen och en massa prover så fick han åka hem igen med en burk antibiotika. Vi får väl hoppas att den hjälper den här gången. Rosfeber är ingen ständig sjukdom men den blossar upp lite då och då med utslag och febertoppar. Dessa brukar snabbt gå tillbaka: i går hade han 39 grader och i dag var det nere i 36.

I onsdags var jag i Ängelholm och Laholm och tittade på ersättningsbussarna. Det är banarbeten där som gör att tågen ställs in mellan Båstad och Ängelholm, men bussarna tar vid redan i Laholm. Där stod därför ett antal bussar och väntade vid stationen som går under namnet "Det lilla huset på prärien". Det kanske är mest praktiskt att ha den i närheten av spåren men annars har det ju också varit bra att ha den närmare än tre kilometer från centrum. Nu ligger den i ett helt öde område. Fast dessa dagar är det ju lite liv när tågresenärerna skall byta till buss.

Det var gott om bussar - fem bussar till varje tåg - så det blev ingen trängsel för resenärerna. Vid varje avgång sågs några av bussarna gå tomma. De kunde kanske ha stått kvar till nästa tåg men ingen visste ju hur det skulle se ut vid vändningen i Ängelholm. Här kommer resenärerna där från tåget med sina väskor och bussförarna får bättre motion i armen när det gäller att peka på rätt buss än vad de får när de vrider ratten.

Det blev en trevlig dag och dessutom visade sig solen överraskande under eftermiddagarna. Meteorologerna hade talat om regn. Fast det är ju bara bra när de har fel åt det hållet. Och just nu börjar solen tränga fram här i Borås.

Jag återfick min längtan till Støtt

I går började en ny norsk TV-serie, Himmelblå, att sändas i SVT1. I korthet handlar den om kocken Marit som tillsammans med sina två tonårsbarn och manlige bekanten Kim (det är oklart om han är pojkvän eller rätt och slätt en kompis) flyttar från Oslo till ön Ylvingen i Nordland, mellan Sandnessjøn och Brønnøysund. Bara en sådan sak! Jag satt tårögd hela tiden därför att när jag såg den här vackra trakten av Norge fick jag en längtan hit. En längtan som väcktes när jag åkte Hurtigruten i april 2007.

Det är bara att avundas dem som vågar ta steget och flytta till en ö i Nordnorge. Själv blev jag starkt tänd på att göra samma sak när vi gjorde en utflykt med den här båten till bland annat Svartisen men också till den lilla ön Støtt.

Fast Støtt är större än Ylvingen. 47 fastboende mot 30.

Och precis som på Ylvingen finns det affär. Fast här drevs den inte av Brynjar utan av en äldre dam, som berättade att det faktiskt borde en svenska på ön. Närmare bestämt förra landshövdingen i Jämtlands län. Så Støtt är känt på nätet: http://www.maggissida.se/

Det var väl det som fick mig att börja fundera på att börja om på nytt och tillbringa mina pensionärsdagar på denna stillsamma norska ö. Nu är det ju dock så att det är rätt långt från tanke till handling, åtminstone i mitt fall och det lär väl aldrig bli något av min flytt till Støtt. Så jag får väl nöja mig med att se hur livet på Ylvingen fortsätter för de "invandrade" Oslo-borna. Och vem vet: när jag sett färdigt serien så kanske jag är glad att det aldrig blev av att jag flyttade.

Så till något annat. Apropå den tragiska branden i Rinkeby så kollade jag mina brandsläckare i går. Det är länge sedan sist. Men de fungerade. Förra gången jag kollade dem var för några år sedan när det brunnit i grannarnas lägenhet. Det var deras TV som exploderade och deras lägenhet blev helt utbränd. Det var mitt i natten och jag vaknade av en kraftig smäll samt att deras brandsläckare tjöt. Jag rusade ut på balkongen och där stod då båda två, chockade men oskadda. På sin knaggliga svenska (de kom från Finland) förklarade de vad som hänt och att ingen mer var i lägenheten.

Jag rusade in till mig och ringde 112. Den som tog mot samtalet sa till mig att det var viktigt att jag försökte få ut dem ur lägnheten. Förgäves försökte jag förklara att trappuppgången var rökfylld och att de var i säkerhet på balkongen. Men operatören gav sig inte. Lyckligtvis struntade jag i vad hon sa. Jag hade ju ändå inte kommit in i deras lägenhet, eftersom de antagligen hade dörren låst. Och jag hade släppt in all röken i min lägenhet. Kanske jag rentav hade omkommit i röken i trappan.

Brandkår och ambulans kom snabbt och hade också snabbt elden under kontroll. Min lägenhet blev aningen sotig och det luktade lite rök, men jag fick låna ett par kraftiga fläktar av brandmännen så att den sögs ut. Jag behövde aldrig utrymma lägenheten och kunde bo kvar där hela tiden. Men jag har sedan dess ofta tänkt på vad som hänt om jag följt larmoperatörens råd och hur hon kunde ge ett så fullkomligt vansinnigt råd. Nu efter Rinkebybranden talas det återigen om att man absolut inte skall gå ut i ett rökfyllt trapphus. Troligen hade de sju nu omkomna människorna överlevt om de inte gjort det. Om man stannar kvar i lägenheten klarar man sig i minst en timme innan röken tränger in. Under den tiden har förmodligen brandmännen fått bukt med röken.

Om nu SOS-operatörens yrkesskicklighet var tvivelaktig så gällde det inte brandmännen. Mycket proffsigt tog de hand om allt och gick sedan runt och pratade med oss alla i uppgången. Samt berömde mig för att jag gjort allt precis rätt. "Det är inte så ofta någon gör det".

"Vi fick ingen information"

Det är rötmånad nu. Förr märktes det i livsmedelsaffärerna men nu märks det mest på landets tidningsredaktioner. De som redigerar, sätter rubriker samt skriver ingresser och bildtexter är på semester. De ersätts av de reportrarna som har sett sina mer meriterade kollegor läsa en lång artikel på 15 sekunder och sedan skriva ihop en rubrik etc på ungefär dubbla den tiden. Därför tror de att de kan göra på samma sätt varför rubriken alltför ofta kommer att hända om något helt annat än vad det står i artikeln. Reportrarna ersätts av unga finniga volontärer, som har en sak för ögonen: det stora SCOOPET. Eller i varje fall att förklara för läsarna att allting är så jävla fel så där i största allmänhet.

För den bransch där jag jobbat och i viss mån jobbar är sommaren tacksam. Alltsomoftast händer det att det blir fel på något tåg eller på någon kontaktledning vid järnvägen. Det händer året runt men vana resenärer ringer då mer sällan tidningen. Men på sommaren är det ovana resenärer och de ser en stor nyhet i detta och ringer tidningen. Där en ovan vikarie också ser det som en stor nyhet. När sådant händer är det viktigaste för vikarien att få tag i någon som säger "Vi fick ingen information". Letar man lite grann så hittar man nämligen alltid någon som a) inte uppfattar den information som ges som information eller b) inte lyssnar på given information. Jag har själv varit med vid stopp på järnvägen där informationen varit föredömlig men ändå någon som varit med på samma tåg har stått i tidningen och gjort tummen ner "Vi fick ingen information".

Vad vill folk då veta? Jo, två minuter efter det tåget har kört på en bil vill de veta hur lång tid det tar innan de kan åka vidare, när de är framme vid sin slutstation, hur det går med tåg de skall fortsätta med och vad det nu kan vara. Något som naturligtvis ingen kan svara på i det läget. I varje fall inte sedan Saida gick bort för många år sedan.

För många år sedan fick jag ett telefonsamtal från en mamma, som hade haft en son som varit på väg till skolan med på ett tåg som kört på en bil. "De fick ingen information". Nu råkade det dock vara så att jag visste vilka som jobbat på tåget och kände väl till deras förmåga att informera. Även andra resande hade vittnat om den föredömliga informationen, och skolan hade samlat alla elever som var med på tåget för ett möte med en krisgrupp så snart de kommit till skolan. Alltså precis som sådant här skall skötas när det fungerar som bäst. Jag frågade därför mamman och gudarna må förlåta mig om jag lät irriterad: "Vad var det som brast?" - "Jo, ingen berättade för barnen vem det var de hade kört på eller hur det gått för honom. Det fick vi läsa i tidningen i morse." I bilen färdades en man som genom sitt yrke var känd i bygden. Han var vid liv när ambulansen hämtade honom och avled på eftermiddagen samma dag på sjukhuset.

I dag krockade två "färjor" (jag vill nog säga "båtar" eller "fartyg") utanför Nynäshamn och genast var det "Vi fick ingen information". Ursäkta mig, men om två båtar krockar så lär man väl ganska snabbt själv kunna inse vad som hänt. Nu var dock inte alla överens om att de inte fått någon information. En herre berättar nämligen i Expressen att högtalarinformationen var bra men "man kunde ju inte lita på att de sa sanningen".

Ge mig tålamod och styrka men gör det fort.

Hjälp jag har skänkt pengar

När jag städade ur ett skåp (jo, faktiskt) för ett tag sedan hittade jag en gammal s k fastebössa. Ni vet en sådan där som Svenska kyrkan brukar skicka ut inför fastan om man sedan skall lämna in i kyrkan eller på pastorseexpeditionen under Stilla veckan. Den hade dock blivit kvar, jag vet inte i hur många år men det kan inte ha varit mer än 15. Fler kan det inte ha varit eftersom det är 15 år sedan jag flyttade in i den här lägenheten.

Jag skar upp bössan och räknade pengarna i den: 75 kronor. Men det var ju inte mina pengar så jag skickade dem till Svenska kyrkan på ett inbetalningskort jag fått tillsammans med församlingens tidning. Fast först dubblade jag summan så att det blev 150 kronor. Jag hade inte väntat mig så mycket mer av detta, utan blev tämligen förvånad när det kom ett tackbrev. Där rök 20 kronor av hjälpsumman!

Nåväl, att tacka är artigt. Men sedan dess har de börjat komma. Nya brev där man vill ha mer pengar. Nu har man retat upp mig. Pengar skänker när jag vill. Och det var ju meningen att det skulle bli lite av pengarna jag skänkte till hjälparbete. Inte att de skulle bekosta utskick framöver.

Så på detta sätt meddelas: Snälla Svenska Kyrkan skicka inga mer tiggarbrev. Så kanske jag skickar 150 kronor nästa fasta också.

För övrigt kom det fram en ung snygg flicka och pratade med mig i Vara i går. När man blir tilltalad av en ung flicka i min ålder (ja, hon var inte i min ålder utan jag) så rör det sig om tre saker: tigga cigaretter eller pengar, erbjuda tjänster (jag har inte förstått vad men de brukar vara dyra) eller... Ja, det var det tredje. Hon ville frälsa mig. Det känns inte korrekt på något vis: Jehovas vittnen har blivit flickor i tonåren och de är mycket vänliga. Inte lätt att stå emot. Jag lyckades dock och flickan önskade mig en trevlig dag när jag gick och skrek högt så det hördes över hela stationen: "Du har väl en bibel hemma". Jo, jag har en bibel hemma. Dorés familjebibel till och med. Fast jag har bara den gamla översättningen.

Ettårsjubileum

I dag bjuder jag på tårta.
Det beror på att min blogg i dag fyller ett år. Det var nämligen den 21 juli 2008 som jag skrev min första blogg. Den handlade om lite av varje, bland annat om Kim Kärnfalks då nyutkomna självmemoarer. Jag fick sedan en kommentar från Kim själv om denna, så där dök i alla fall en oväntad läsare upp.



Annars har jag under året förstått att många följer den här bloggen och jag ber att få tacka för visat intresse och hoppas att både ni och jag orkar hänga på ytterligare ett år.


I går tog jag mig till Vara, som jag redan tidigare skrivit om. Det var lugnt där och det fungerade fint med utväxlingen mellan tåg och buss. Tågen blev cirka tio minuter sena, och det är väl inte mycket att säga om. Vid urspårningsplatsen i Håkantorp var det mycket jobb med att återställa spåret och det tycks behöva en hel mängd nya sliprar.


Men jobbet är i full gång att riva upp de gamla och på torsdag räknar man med att tågen skall gå som vanligt igen.

På vägen till Vara passade jag på att äta lunch på Värdshuset Prästkragen intill E20 i Naum strax utanför Vara. Det är ett bra matställe med rikliga portioner. Men tyvärr störde lunchen av barnfamiljen. Jag har inget emot barn, inte ens om de skriker. När det är föräldrar som dessa två som bara kan prata med barnen genom att ryta åt dem har jag dessutom förståelse för att barnen blir lite stökiga. Nu hade barnfamiljen förstås också satt sig mitt i matsalen, trots att de var de enda gästerna före mig. Det gjorde ju att jag inte kunde hitta något hörn långt ifrån dem där jag kunde få lite lugn och ro.

Så blev det då det obligatoriska besöket på Conditori Nordpolen.

Där var det lite stökigt eftersom det var ett gäng pensionärer som till varje pris skulle ha gårdagens eller förrgårdagens bröd före mig. Till detta kom att kassaapparaten krånglade. Men till sist kunde jag beställa min budapeststubbe och kaffe, serverat vid bordet med kaffet i kanna och ett glas vatten till. Jag såg också att stationhuset fått ett kafé med tillhörande glassbar. Och det var inte vilken glass som helst utan "hemlagad italiensk". Vara har seglat upp till en kulinarisk höjdpunkt!

När tågen inte gick i Åmål

På något sätt har det blivit en hobby att åka omkring till platser där det är tågstopp och se hur det fungerar. Det är väl lite av den pensionerade järnvägsplanerarens motsvarighet till den pensionerade stinsen. "Där går en ersättningsbuss och den ger jag fan i. Och där går en annan ersättningsbuss och den ger jag också fan i."

Denna något annorlunda hobby, som för all del till mindre del fortfarande kombineras med yrkesverksamhet, blir det många tillfällen att utöva nu i sommar. I torsdags förde den mig till Åmål. Inte så vanligt att man har anledning att åka dit. Men det är en vacker stad, vilket visas av det här partiet av Åmålsån. Den å i landet som innehåller mest å-n för övrigt jämte har Rååån. Nu vet jag dock inte om det finns ål i Åmålsån men Åmålsåål blir ju rätt bra, äverträffas dock av Rååål. Å, vad konstigt det här blev.

Vid stationen hittade jag denna skylt. (Klicka på den så förstoras den, liksom de andra bilderna om du klickar på dem.)

Alla tåg inställda alltså. Orsaken kan anas på å-bilden: högt vattenstånd med översvämningar efter att trakten fick upp till 130 mm regn i lördags. Detta gjorde att banvallen blev översvämmad och bortspolad och avbrott för tågtrafiken fram till torsdag kväll. Men det fanns i alla fall rejäla doningar ute för att få tillbaka banvallen igen. Här har de kommit in till Åmål för ett eller annat ärende.

Resenärerna fick alltså åka buss antingen de skulle mot Göteborg eller Karlstad.

Något de inte precis gillade. Men värst var de som skulle åka mot Karlstad. Där var det närmast uppror och "det skulle minsann skrivas i tidningen om det här". Eftersom det var mest lokalbefolkning så förstår jag inte hur de kunnat undgå att höra talas om ovädret och dess konsekvenser. Läser de inte tidningarna uten bara skriver i dem? Resenärerna understöddes i sitt skäll på SJ av bussföraren (det är inte han som är på bilden ovan, absolut inte för han var en jättetrevlig kille som lyckades få sina resenärer på gott humör). Man undrar ju: här har han fått ett uppdrag och så skäller han ut sin uppdragsgivare. Jag skall inte nämna bussbolagets namn här, men jag vet i alla fall vad jag skall säga om det skulle vara så att det tågbolag som jag jobbar för skulle anlita dem.

Nu skall genast sägas att så gott som alla bussförare uppträder bra och psykologiskt i sådana här sammanhang. Den ovan nämnde är snarast undantaget som bekräftar regeln. Det är naturligtvis inte roligt när folk blir nervösa för att de kommer att komma för sent. Och det blir många frågor. Men bussförare är ett helt annat yrke än bussförflyttare.

Även i går blev det tillfälle att utöva min hobby. Då var det nämligen trafikavbrott "på grund av trafikavbrott" (jo, det stod ungefär så på SJ:s hemsida) mellan Borås och Skene. Sanningen visade sig sedan vara fel på kontaktledningen. Cyklar och barnvagnar och förväntansfulla resenärer på väg till Wheels & Wings i Varberg gjorde att det blev rätt god tillströmning.

Sedan var det ett godståg som spårade ur vid Håkantorp utanför Vara i går. Så nu beräknas det bli stopp mellan Vara och Grästorp fram till onsdag i nästa vecka. På måndag planerar jag därför ta mig till Vara. Det blir ett besök på Conditori Nordpolen då också. http://www.nordpolen.se/ Missa inte det om du har vägarna förbi Vara. En anledning god som någon att svänga av E20.

Telefonsvarare

Jag tror vi är många som inte gillar telefonsvarare. Ni vet sådana där mackapärer som säger
- Du har ringt till Kalle (som om jag inte visste det). Jag är inte hemma just nu (ja, det förstod jag ju eftersom telefonsvararen gick på) men det går bra att lämna ett meddelande efter pipet.
Det är då till och med jag drabbas av tunghäfta. Jag får inte fram ett ord efter pipet. Om det inte är alltför angeläget ringer jag upp senare och hoppas att Kalleär hemma. Men annars får jag ringa på nytt och tala in mitt meddelande:
- Hej, det är *hmmmm* Staffan, kan du ringa mig så snart som möjligt. Hejdå!
Ibland händer det att Kalle ringer. Ibland händer det att han säger att det var någon som mumlat något osammanhängande på telefonsvararen men han fattade inte vad det var.

En annan sak är att telefonsvararröster verkar ha fastnat i 1970-talet. "Efter avslutat meddelande lägg på luren". Luren? Gamla telefoner hade lur men i dag använder väl de flesta en bärbar telefon där man trycker på en knapp för att avsluta samtalet. Det är utmärkt om inte de där knapparna vore så förbannat små. Jag har små fingrar för att vara karl, ja det är inte många kvinnor som har mindre fingrar än jag heller, men ändå fumlar jag ideligen på fel knapp. Hur skall det då inte vara för dem som har grova fingrar.

Allra värsta telefonsvararna är dock de där som säger: "Du har ringt Janne på X-bolaget. Jag kan inte svara just nu utan återkom senare." Janne, om jag låter åtta signaler går fram så förstår jag det ändå. Fast på grund av din telefonsvarare får jag betala för samtalet.

Ibland längtar man tillbaka till tiden när familjen skaffade sig sin första telefon. Vi hyrde länge en lägenhet i en villa, där vi fick använda värdfolkets telefon. Det var inte så konstigt för först var det vi som hade telefonen men 90 procent av samtalen var till eller från dem. Någon kom på den smarta idén då att flytta telefonen till dem i stället och vi fick gå dit ned när det gällde våra fåtaliga samtal. Men så flyttade vi 1955 till stan och egen lägenhet. Där klarade vi oss ett tag utan telefon, men en dag stod där i alla fall en svart backelitapparat. Det hördes dåligt i den så man fick skrika, men då skrek man sönder membranet så det hördes ännu sämre. Snart gick det så långt att åtminstone de bekanta som bodde närmast säkert hade hört bättre om man inte hade haft luren framför munnen.

Apropå inget: vad har hänt med alla spam? Är det bara jag som inte får Viagra-reklam i e-postlådan längre. Inte för att jag saknar den men jag blir ju lite rädd att det är något fel när jag startar datorn på morgonen och det inte längre står "Hämtar 15 nya meddelanden" utan bar "Hämtning slutförd" och inte ett enda nytt meddelande poppar upp. Bland icke-bekanta är det i stort sett bara de där bondfångarna som försöker lura av mig mitt "lusenord" som hör av sig nuförtiden. Samt förstås de olika lotterierna där man utan att ens ha köpt en lott har vunnit en miljon euro eller mer. Bara man skickar in sitt bankkontonummer så fixar de resten.