Ingen fara

Var i dag och undersökte stora kroppspulsådern. Undersökningen visade att jag inte utvecklat något bråck som kan medföra risk för denna. Och därmed är det heller ingen större risk att jag framöver kommer att få sådant. Så nu vet jag att jag inte kommer att dö av att stora kroppspulsådern spricker i alla fall.

I väntrummet satt ett antal herrar i min ålder och man skulle därför ta en nummerbricka för att invänta sin tur. Jag fick vänta 40 minuter och då visade det sig att de andra hade blivit kallade till en senare tid än jag. Men de hade tagit en nummerbricka och kom därför före. Ändå var jag där 20 minuter innan jag var kallad.

I Dessau

Vi fortsätter i parken Georgengarten. Vårt besök i Dessau ansågs så intressant att en fotograf från lokalblaskan Anhalt Kurier var där. Överst på första sidan i nästa dags nummer kunde man sedan se en bild på stor del av gruppen med mig stående längst fram. Det borde ha varit många barn som fick frukosten i halsen vid den åsynen.
Bilden visar alltså pressfotografen, inte bilden i tidningen. Moteld är bästa försvar. Nu skulle vi besöka Anhältische Gemäldegalerie, som har 2 000 målningar från 1500- till 1900-talet. 45 minuter var anslagen till besöket men detta blev fördröjt då dörren var låst. Så småningom kom dock vår ciceron och såg lite nyvaken ut. Kanske därför han inte pratade lika mycket som östtyska ciceroner brukar, utan på just en trekvart hade han visat vad han ville visa och pratat färdigt. Vi hann förstås bara se några hundra av målningarna, och visst var det fina målningar men det räckte med det vi hann se.
Så blev det en utmärkt middag i restaurangen i parken och särskilt minns jag den fantasistiska sparrissoppan.

Nästa dag var sovmorgon och jag fick en timme över till spårvagnsfotografering. Här en snyggt reklammålad spårvagn vid Hauptbahnhof:

Så började då dagens program. Första punkt var ett besök på Bauhaus. Jag trodde förstås att man menade byggvaruhuset men så var det inte. Utan Bauhaus i Dessau är också namnet på en arkitektskola. Givetvis med på världsarvslistan. Dess grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design. Och lite funktionalism tycker jag mig också kunna märka. Ni skulle bara ha sett hur man öppnar fönstren - men de gick i alla fall att öppna. Samt lite Art Deco, som jag alltid klämmer i med när jag stöter på en konstriktning som jag inte känner till (det vill säga så gott som alla). Så här såg i alla fall byggnaden ut:

Vår guide hade väldigt mycket att säga men hon var engagerad och pratade en utmärkt engelska så det var nästan så jag hängde med.
Vi fortsätter inne i Bauhaus nästa gång. I morgon är jag i Malmö hela dagen så det blir inte förrän tidigast fredag.

Klicka på bilderna om du vill ha dem större.

Från Malmö till Dessau

Tidig morgon i Malmö. Jag har sovit rätt dåligt och tar mig ned från femte våningen på Hotell Comfort med reservhissen. Den ordinarie är nämligen trasig, vilket man beklagande meddelade mig vid min ankomst utan att nämna att det fanns en reservhiss. Så det blev att gå fem trappor med min tunga väska och mitt onda knä. Men nu hade jag ju en gång bestämt mig för att inte låta knät inverka negativt på denna resa. Fast receptionisten kunde ju ha berättat om reservhissen. Tur i alla fall att jag hittade den till jag skulle ner. Det är svårast att gå nedför trappor.

Vår reseledare Anders har lovat att hämta mig utanför hotellet och i Malmö fungerar det så att man bara behöver gå utanför hotellet så kommer bilen. Likadant i går kväll när Kenneth mötte mig för att vi skulle lyssna på Amiralens storband (se tidigare blogg). Vid Stortorget skulle bussen hämta, och jag fick vänta några minuter i det lätta regnet på att Lars skulle komma med den.

En liten Setra, alldeles lagom för vår grupp som bestod av tolv personer, reseledare och chaufför inräknade. Sex svenskar och sex danskar. Tio karlar och två tjejer. På bussen satt redan Bernt, Sveriges gladaste man. Vi hade aldrig träffats förut men efter 30 sekunder kände vi oss som gamla bekanta. Så kom Carl-Magnus, som jag träffade på en resa till Rügen i höstas, och slutligen mötte vi Kim på vägen. Hon var lite sen nämligen. Ja, hon alltså. Kim är ju både flick- och pojknamn och på hotellet i Dessau blev hon därför titulerad Herr .

Över Öresundsbron till Ørestad, där våra danska kollegor skulle möta upp. Tiden var satt till 08.30, vilket dock av danskarna verkade mer uppfattad som en rekommendation. När tiden var inne var det bara Aksel som kommit. De andra dök upp allteftersom och orsaken var tydligen problem med Metron. Klockan 08.45 kunde vi i alla fall dra vidare till Gedser och Scandlines färja "Prins Joachim" till Rostock. Vi kom egentligen för sent men det ordnade sig med ett telefonsamtal lite tidigare så vi kom med 11-färjan. Hade ju varit snöpligt för ScandLines om de inbjudna journalisterna fått vänta två timmar på nästa färja. Det var ett liv och kiv i färjeläget och även ombord. Torsdagar är nämligen den dag då de stora bussresearrangörerna åker ut med sina weekend-resor och naturligtvis åker de med 11-färjan. Men det blev i alla fall en god lunch i Steak & Seafood. För min del kalvschnitzel.

Vidare på tråkiga tyska motorvägar och på sekunden enligt programmet, klockan 16.45, kunde Lars stanna framför hotellet i Dessau, Steigenberger Hotell Fürst Leopold. Ett förnämligt hotell som dock drabbats lite väl mycket av design. Värre skulle det dock bli i Magdeburg.

En kort stund för vila och rekreation, vilken jag använde till att gå ut och fotografera spårvagnar. Sedan blev det en välkomstdrink och dito-hälsning av chefen för turistinformationen i Dessau-Rosslau, Roman Müller. Efter många ord från honom och ännu fler från två av hans medarbetare begav vi oss ut på en promenad till parken Georgengarten, som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det gör tydligen de flesta besöksmål härnere så det blir nog lättare om jag i fortsättningen bara skriver om de inte gör det. På vägen träffade vi Herr Ampelmann:

Så då till parken där detta stiliga mausoleum finns. Så där skulle man vilja ligga begravd, fast man har väl egentligen då inte mycket glädje av det. Så det får väl bli en urna i alla fall.

Här fanns också Schloss Georgium:

Mer om parken i nästa avsnitt. Då blir det också besök på ett konstmuseum.

Vill du ha större bilder så skriv inte och klaga utan klicka på dem i stället så skall du få se...

Sveriges gladaste man

I morgon eller när det nu blir när jag kommer mig för att berätta om Tysklands-resan kommer ni att få stifta bekantskap med Sveriges gladaste man. Han var med på resan. Han liksom Torsten, Sveriges osynligaste man. Torsten har ingen egen blogg (ännu) men den gladaste har: http://ojohan.blogspot.com

Vill ni läsa om resan till Sachsen-Anhalt redan nu så finns hans version där. Kan rekommenderas liksom hela bloggen! Det är för övrigt den som är orsak till att jag började blogga. Men i mitt fall går det aldrig rakaste vägen - även om jag inte tar motsvarande omväg i livet som taxiföraren gjorde mellan Hotell Konserthuset och centralstationen i Malmö gjorde när han körde mig i förmiddags - så det gick via vännen Kenneth i Malmö (mycket Malmö fast det har inget samband). Det var nämligen den bloggen som fick Kenneth att börja blogga - och Kenneths blogg som fick mig att börja göra det. Så kan det gå när man själv har dålig fantasi.

På torsdag skall jag till Malmö igen. Den här gången för att äta smörgåstårta. Det är alltså Banverket som bjuder till en konferens. Nästan fyra timmar på tåget Borås-Malmö via Alvesta. Nästan lika många hem igen. En timme att äta smörgåstårta i ett trevligt gäng av planerare från olika järnvägsbolag. Och ett par timmars möte med samma gäng. Sämre kan man använda dagen. Antalet järnvägsbolag börjar snart bli så många att mötena väl senare får förläggas till Malmös nybyggda arena.

I morgon kommer Attendo Care. Jag har nämligen gett upp hoppet. Jag kommer aldrig att få energi nog att städa själv. Lika bra att betala någon för att göra det. Får väl se hur det blir - om jag blir nöjd. Men nu är lägenheten så smutsig att bara någon går genom den så blir det nog bättre. Mer damm kan det omöjligt bli...

På onsdag är det dags för fotografering. Ja, inte som fotomodell utan för att man skall undersöka stora kroppspulsådern. Alla män över 65 år kallas till sådan undersökning. Och det är väl bara bra, men det är ju konstigt att det skall ta ett halvår att få tid hos ortopeden för att undersöka knät medan man samtidigt blir undersökt för sådant man inte ens bett om. Blir det bra bilder lägger jag ut dem här på bloggen.

En fantastisk kväll i Malmö

Jag har som jag skrivit förut varit på studieresa till Sachsen-Anhalt i Tyskland. Det blir naturligtvis ett "skolrese-reportage" från den resan så småningom i en blogg nära dig. Men dagens blogg kommer att handla om vad som hände innan själva resan.

Jag hade bestämt mig för att åka ned till Malmö i god tid på onsdagen. En kvällsvandring i de vackra parkerna i Malmö är aldrig fel, inte ens för den som har ett värkande knä. Men detta var onsdagen den 6 maj, just den dagen då den vackra våren förbyttes i höst. Och eftersom allt var bokat var det ju inte bara att ändra och åka lite senare. Så det skulle ha blivit en kväll framför TV-n på hotellrummet. Om det inte varit för Kenneth vill säga.

På förmiddagen ringde min vän i Malmö, Kenneth Svensson, http://kennethsvardag.blogspot.com/ Det var ett samtal som gjorde mig glad. Han bjöd nämligen in mig till restaurangen Torso Twisted http://torsotwisted.gastrogate.com/ som ligger intill Malmös mest spektakulära byggnad Turning Torso. Det är en fantastisk restaurang med Richard Bornefors som krögare, men det var nu inte maten och vinerna (jag dricker för övrigt nästan alltid öl) som var främsta anledningen utan att Amiralens storband hade öppen repetition där den kvällen.

Kenneth mötte mig med sin bil vid hotellet. Och väl på Torso Twisted träffade jag också hans förtjusande fru Anne-Marie. Hon var där med tre väninnor så det blev alltså tre tjejer till mig. Kenneth är bekant med de allra flesta medlemmarna i orkestern och det blev därför tillfälle att hälsa på dessa och växla några ord innan konserten satte i gång. Trevliga killar allesammans verkade det och de flesta var komna till mogen ålder. Sådant som ger rutin alltså.

Amiralens storband http://www.amiralensstorband.se/ har funnits i 38 år och har sina rötter från den gamla ocn nu nedlagda restaurangen Amiralen. Det var alltså 1971, samma år som kapellmästaren och arrangören Harry Arnold gick bort och bandet bildades för att hedra honom. Han är väl mest känd som ledare av Radiobandet, där åtminstone de som är födda på 1940-talet eller tidigare minns de unika och fantastiska arrangemangen - "Sveriges Glenn Miller". Av den anledningen blev det alltså mycket Harry Arnold-inspirerad musik och Amiralens storband inledde också följaktligen med "Stand by". Eller "This is Harry" som kanske mer känner den som. Harry Arnold använde den som signaturmelodi. Kan avlyssnas utan risk för rättsliga repressalier här http://www.amiralensstorband.se/musik.htm

En trevlig bekantskap var sångaren Petri Soikkeli, som bland annat är en mycket bra Frank Sinatra-tolkare. Det blev således en del nummer ur dennes repertoar som en fin tolkning av låten "Borås Borås". I Petris och bandets version hade den dock fått titeln "New York, New York". Han gjorde vidare en fantastisk tolkning av "Mac The Knife". För att nu nämna några få exempel. Bandet spelade också rent instrumentalt kända låtar som "Sweet Georgia Brown" och vad man nu kan hinna med under nästan två timmar. Särskilt förtjänas några trumsolon av Anders Hassgård, bandets yngste, att nämnas.

Är ni i Malmö just när Amiralens storband repeterar - eller ger konsert - så missa dem inte vad ni än gör. Tider finns på hemsidan. Det är fri entré till repetitionerna även om nu restaurangen förväntar sig att man beställar in något mer än ett glas isvatten. Förbaskad god pizza hade de i alla fall. Vanligen har de också en särskild storbandsmeny, så dock inte denna kväll.

En helt underbar kväll och när vi kom ut hade den hårda blåsten mojnat. Tack Anne-Marie och Kenneth för att ni tog hand om mig den här kvällen i Malmö. Eftersom hotellrummet visade sig vara obetydligt större än en sovkupé hos SJ hade det inte varit särskilt trevligt att tillbringa kvällen där.

Svinaktigt

Ibland undrar man om det är läkemedelsindustrin som ligger bakom hysterin när det gäller epidemier. Vi minns ju aids för ett 20-tal år sedan. Hela befolkningen skulle drabbas. Av en sjukdom som i princip bara smittar vid oskyddad sex med många partners. Jag vet inte hur många som lever på det sättet. Jag gör det i alla fall inte och är och har alltid varit utanför riskzonen. Men domedagsprofeterna gav sig inte: det kan nog smitta med saliv också. Det räcker med att någon spottar på dig. Jag vet inte hur ofta det händer er andra. Men det är minst 20 år sedan jag spottade på någon. Och då var det av misstag. Jag har nämligen en viss förmåga att spruta saliv när jag skrattar.

Sedan var det fågelinfluensan, som skulle drabba hela jordens befolkning. I själva verket har 200 människor drabbats, varav hälften har dött. Det är en sjukdom som inte smittar mellan människor utan bara mellan fåglar och människor. Risken att få den för de flesta av oss torde alltså vara försumbar. Det är säkert fler som dragit på sig hjärtinfarkt bara av bekymmer för vad som skulle hända om man drabbades av fågelinfluensan.

Nu är det då svininfluensan. Eller nya influensan som man säger nuförtiden. I förra veckan var det en pandemi där det bara var en tidsfråga innan den skulle drabba vårt land, som skulle helt slås ut. Om inte av att alla blev sjuka utan av att så många viktiga samhällsfunktioner inte skulle kunna upprätthållas. Ett fall av nya influensan har upptäckts i Sverige - men man vet inte säkert. Damen som hade det var så lindrigt sjuk att hon knappt själv märkte det och hon utvecklade heller inte så mycket virus att de kunde analyseras säkert. Än mindre smitta.

Medan WHO nu funderar på om man skall uppgradera nya influensan till grad 6, alltså värsta graden av pandemi, meddelas från Mexiko att sjukdomen i stort sett har ebbat ut. Inte ens tusen personer i världen har drabbats. Ingen utanför Mexiko har varit allvarligt sjuk. Det är inte mycket till pandemi. I kväll kunde man läsa på SVT Text att faran tycks över för den här gången men dra ingen lättnadens suck än: den kan slå till hårt till vintern. Och så drar man en jämförelse med spanska sjukan 1918-1920, då 50 miljoner människor dog i sjukdomen. Visst, men man glömmer att tala om att spanska sjukan härjade ett Europa i misär och missmod efter första världskriget. Folk var redan innan rejält nedsatta och mat på bordet var långt ifrån någon självklarhet. Den ekonomiska situationen är allvarlig i dag också men inte på långt när lika illa som 1918.

Häromdagen fick jag första mejlet om att det nu finns medicin mot "swine flu" att köpa via nätet. Tack, men nej tack! Vem vet vad man får. I bästa fall något slags sockerpiller som varken gör nytta eller skadar annat än bankkontot. I värsta fall något slag farligt hopkok som man blir riktigt sjuk av. Men visst var det skönt att få lite omväxling i spamen om Viagra och de som hotar att stänga av mitt e-postkonto hos Telia om jag inte genast sänder dem användarnamn och lösenord. Häromdagen var det en lycksökare som skrivit meddelandet på engelska och avsänt från en privatadress. Trodde avsändaren verkligen att jag skulle tro att Telia går till väga så?

Men det kommer säkert att bli hysteri ytterligare någon vecka om nya influensan. Sedan har det intresset ebbat ut. Och läkemdelsindustrin har misslyckats att lura oss. Ännu en gång. Men i Svenljunga tillverkar man 7 miljoner munskydd. Därmed blir det fler som får jobb och orderboken är räddad ett par år framåt. Och vem vet: de kan kanske komma till nytta en annan gång.

Söndagskväll

Ännu en vecka har gått från vår tid. Och i morgon börjar en ny vecka "som ren og obrugt står" för att travestera Alf Prøysen. En vecka, som om det nu går som jag har tänkt, skall innebära att jag tillbringar senare delen på en studieresa till Sachsen-Anhalt i Tyskland. Jag har varit där förut utan att veta att jag var i Sachsen-Anhalt. Wernigerode i Harz hör till området och likaså Halle (an der Saale). Av reseprogrammet att döma blir det mycket trädgårdar och mycket att gå. Samt faktiskt lite cykeltrampning.

Jag har inte trampat cykel på 35 år - om man undantar motionscykeln på gymet - så det skall bli spännande. Lika spännande som när jag gjorde lumpen. Då hade jag inte cyklat på fyra år men väl åkt moped. Att då sätta sig på cirka 100 kg oväxlad militärcykel med bromsar som krävde lika lång betänketid som fanjunkarn, och dessutom gnällde lika mycket, innan han betalade ut dagpenningen var inte det lättaste. Jag klarade mig ända till jag hade kasernvakten. I vaktens uppgifter ingick att hissa flaggan vid överstens bostad. Mina kompisar hade sagt att om jag får det uppdraget så var i god tid, så du inte möter översten får då måste du hälsa och göra anmälan. Jovisst, det var bara det att vaktchefen fem minuter före klockan 8 kom på att han glömt beordra någon till uppdraget:
- Sävenfjord får hissa flaggan hos översten.
Det var bara att hämta ut flaggan, ta fram en cykel och cykla dit. För en tränad cyklist skulle det ha tagit tre minuter. Jag hade två och en halv på mig. När jag i rasande fart kom genom grindhålet till överstebostaden mötte jag förstås översten. Han hoppade piggt - och vant - åt sidan. Att hålla flaggan i en hand, i styret med en hand och göra honnör med en hand samtidigt som man inte körde på översten och gjorde anmälan "Överste!! Kasernvakten. Min uppgift är att hissa flaggan." Det kräver simultanförmåga. Jag klarade det och hörde översten ropa "Tack. God morgon!" cirka 100 meter bakom mig. Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva tala om något som borde varit uppenbart för vilken människa som helst. Men detta var det militära.

Nu skall jag alltså cykla i den del av Tyskland där Martin Luther och Walter Ulbricht härjat före mig. Det blir tydligen inte så mycket Luther på resan trots att vi är i Lutherland. Men jag minns när jag var i hans födelsehus i Eisleben och guiden berättade att familjen från början hette Luder. Vi var många som hade svårt att hålla oss för skratt. Ändå finns det många svenskar som är övertygade om att Martin Luther var en tråkmåns. Det är ett missförstånd och det var väl snarare Gustav Vasa och Olaus Petri som i vårt land införde det som brukar kallas "den lutherska andan". Luther var en glad gamäng som förförde en nunna och gifte sig med henne och gärna tog sig ett glas vin i glada vänners lag. Samt tyckte att det kunde vara lagom att ha sex två till tre gånger i veckan. Det var ingen begränsning utan mycket mer som annars ansågs normalt - i den mån någon överhuvudtaget talade om det.

Påminner mig om de gamla gubbarna utanför ålderdomshemmet:
- Klarar du av det där nuförtiden?
- Jodå!
- Ett par gånger kanske till och med?
- Jodå!
- Vilken gång tycker du är bäst?
- Den på våren.

Annars har inte så mycket hänt sedan sist. Det har varit en sådan där vecka där jag efteråt knappt kommer ihåg vad jag har gjort. Låt se: i onsdags var jag och klippte mig. Gratis den här gången eftersom var tionde klippning är fri. Sedan var jag för att hämta videon. Reparatören förklarade att han först måste laga primärenheten för minst 1 000 kronor. När han väl gjort det så kunde han börja undersöka sekundärenheten. Och vad det skulle kosta visste han inte eftersom han måste undersöka den först. Jag betalade honom 400 kronor för undersökningen och bad honom skrota resterna. Samt fick tillbaka bandet som satt i. Har hittat en ny maskin med VHS på nätet. Det börjar bli svårt med sådana annars. Liksom kassettbandspelare. För att inte tala om rullbandspelare. Eller magnetofon som det hette när jag var ung. I skolan hade vi till och med en trådbandspelare. Det som var inspelat på tråd gick inte att uppfatta. Så mycket mer uppfattade man det som kom ur lärarens mun när han upptäckte att hela tråden hade trasslat till sig. Tänk ett tilltrasslat kassettband och så hundra gånger värre! Tacka vet jag CD-skivor. De trasslar inte. De lägger av helt i stället.

I torsdags hjälpte jag min far att flytta ned till sommarstugan. Lite senare än tänkt på grund av trafikolyckan men lite tidigare än andra år på grund av värmen. Så nu går han där nere och trivs med sina båda beaglar. Och i fredags passade jag på att göra lite hemjobb för Tågkompaniet. Det är nackdelen för oss pensionärer att helgdagar inte avviker från vardagar. Så först när jag försökt ringa ett par samtal till befattningshavare som jobbar kontorstid kom jag på att det var helgdag. Men på något sätt imponerar det säkert att man skickar ut mejl som är daterade den 1 maj. ("Jobbar han jämt?") Jag minns en chef jag hade en gång som alltid svarade på mejl mellan 2 och 3 på nätterna. Man kunde ju undra om han inte kunde organisera sin tid men jag blev bara imponerad. Å andra sidan är det lätt att imponera på mig.

I kväll började Hedebyborna att sändas i repris i SVT1. Den TV-serien är som ett bra vin. Den blir bara bättre och bättre med åren. Tänk att återse skådespelare som Ingvar Kjellsson, Tor Isedal och John Harryson. Därtill en mycket ung Allan Svensson och en lika ung Nina Gunke. Och en ganska normalviktig Peter Harryson. Det blir 17 avsnitt till. Jag ser fram mot dem alla.

Jag återkommer med en berättelse om resan till Tyskland när den är avklarad.