Final i Draknästet

Eftersom Comhem fixat så att jag slapp se på TV i torsdags såg jag reprisen av Draknästet i dag i stället. Ni vet det där programmet där nervösa uppfinnare får komma och presentera sin uppfinning och sedan sitter fem finansdrakar, fyra män och en kvinna, och antingen sågar dem helt så att de antagligen går hem och hänger sig eller också säger att de är fulla av beundran men investera - nej, det vill de inte. I dag fick exemelvis en kvinna som uppfunnit en skål för modersmjölken som såg ut som en parabolantenn veta att det skulle ha varit en riktigt dålig investering.

Det mesta var som vanligt i dag men så kom en äldre man, 85 år fast han såg yngre ut än jag med mina 65, och presenterade en ersättning för ett vattenlås så att man slipper ligga på rygg under vasken eller handfatet och skruva ur det som finns för att sedan spilla ut allt på golvet och slutligen inte få tillbaka det igen utan att det läcker. Jodå, han fick sina begärda pengar och till och med ett bättre bud än vad han begärde.

Men så kom hon då: tjejen som hade uppfunnit det som kan få oss ungkarlar att förbli ungkarlar. Hon hade nämligen uppfunnit ett bot mot det enda som får mig att längta efter en fru, nämligen när jag skall sy i knappar i skjortan. Det var en enkel manick där man på något vidunderligt sätt bara klämmer dit knappen. Ungefär som i lumpen men där var knapparna så utformade att man kunde sätta ett gem bakom den. Visserligen kunde man då inte knäppa den men så länge det bara var två gemmade knappar klarade man morgoninspektion om inte befälet ryckte i rocken. Men med den här tjejens uppfinning såg det helt OK ut. Investerarna blev lyriska och även den här tjejen fick en bra uppgörelse där tre av drakarna gick in med pengar. Jag skall föreslå henne till nobelpriset också. Och så hoppas jag att Coop Forum tar hem den här uppfinningen. Jag skall köpa 20 stycken. En i varje rum, en i varje resväska och så skall jag ge bort 10 till mina allra närmaste vänner.

PS. Utifrån detta får ni gärna räkna ut hur många rum jag har inklusive kök och badrum. Jag har sex resväskor som jag använder olika beroende på hur länge jag skall vara borta. DS.

Referat från en korvätartävling

Jag har aldrig blivit sportreporter. Anledningarna är flera. Jag är rätt ointresserad av sport. Ingen har lyckts förklara offside-regeln för mig och jag lyckas inte att lära mig de 22 namnen på spelarna i ett fotbollslag. Numera har de visserligen namnen på ryggen men då har min syn blivit så dålig att jag inte ser dem i alla fall. Men det finns ju olika sportgrenar. Den ädla grenen korvätning kan jag således åta mig att referera. Den här tävlingen gick av stapeln i torsdags förmiddag utanför Gekås i Ullared. Den kommer i TV också. Inte i direktsändning men i den dokumentär som Strix spelar in för Kanal 5 om Ullared och som skall sändas i höst. Men för er som inte kan vänta: här kommer lite om tävlingen i förväg. Ni som läser detta och sedan ser TV-inspelningen tillsammans med någon som inte läst det kan väl hålla inne med resultatet. Eller också tjäna pengar (skicka då 10 procent av vinsten till mig) på vadslagning om hur det kommer att gå.

Gekås vd Boris Lennerhov hälsar välkommen till tävlingen och förklarar reglerna. Det gäller att äta så många korvar med bröd som möjligt. Vatten finns för att hjälpa till att skölja ned dem. Senap och ketchup är frivilligt. Av någon anledning avstod alla tävlande.
Våra favoriter, Mats och Stefan Olsson, ägare till Olssons Buss i Vittskövle ser sammanbitna ut inför tävlingsstarten. Likaså gör Benny, som står längst till vänster.
Boris Lennerhov snackar taktiksnack med Mats och Stefan. Den mannen har en framtid som sportreporter eller ståuppkomiker om han av någon anledning slutar vid Gekås.
Korvarna görs i ordning.
Stefan samlar sig och studerar korvarna han förväntas äta upp. Han ser ut att tänka "undrar om man får fler när de här är slut".

Det stora gula plakatet i bakgrunden försvann i vinden, men de tävlande har satt sig för att börja. Kontrollanterna är på plats.

Och där är det i gång. Mats och Stefan har hunnit äta två korvar var. Tävlingstiden är nästan slut och Mats gör en uppgiven gest. Men Stefan kastar sig över sin sjätte korv och reglerna är sådana att har man bara börjat äta på den så räknas den.

Benny blev segrare. Tio korvar. Som ni ser stannade Mats på fem. Stefan kom delad två med sina sex korvar. Benny håller inte på att kräkas utan demonstrerar sin speciella korvätarteknik.

Utom tävlan åt jag en korv med bröd. Och visst hade jag kunnat ätit två eller tre. Men knappast fler. Så jag är full av beundran för de fem tävlande. Kanske det blir en gren i nästa OS?

Vittskövle

Som jag berättade om häromdagen så har jag bott en natt på Vittskövle Bed & Breakfast. Det var faktiskt ganska bra, även om man blev lite förskräckt när man såg byggnaden. Men det är ombyggnad som pågår. Från början var detta en prästgård, sedan blev det ett sjukhem och under den tiden byggdes en hiskeligt otidsenlig matsal, som nu är riven och det är därför det ser ut som det gör.

Trappan upp var lite provisorisk, men lastpallar kan användas till mycket.

Från rummet hade jag en fin utsikt över Vittskövle kyrka.

Jag gjorde en promenad i byn och såg att det fanns ett Konsum kvar. Dock innehåller byggnaden en annan verksamhet i dag.

Och som skånska byar skall ha fanns det också en korsvirkesgård:

Tillbaka på hotellet igen kunde jag njuta av de sköna sofforna och fåtöljerna i sällskapsrummet samt titta på TV. Så mycket sällskap blev det dock inte. Jag var ensam gäst men vid 21-tiden kom Stefan från Olssons Buss upp med öl och smörgåsar och vi fick en liten pratstund. TV-teamet från Strix på fyra personer, som också skulle bo där, dök inte upp förrän vid halvtolvtiden.

Rummen har inte nummer utan namn. Själv bodde jag i Degeberga.

Och så här såg mitt rum ut. Stort och rejält och en skön säng. Vad behöver man mer för cirka fem timmars nattvila? Jo, toalett och dusch då kanske. Det fanns i korridoren men precis utanför rummet.

Klockan 5.30 skulle bussen till Ullared avgå från Olssons Buss garage. Klockan 4.25 ringde klockan - eller numera mobiltelefonen. Klockan 4.45 hade den trevlige värden dukat fram en frukostbuffé till mig. På vilket hotell får man sådant vid den tiden? TV-teamet tog sovmorgon och skulle inte äta frukost förrän 5.15. Sedan skulle de köra i kapp oss i Kristianstad. Så jag fick gå den kvart det tar bort till bussgaraget men det var ett fantastiskt väder. Trots den tidiga morgonen kunde jag gå utan jacka och en kortärmad skjorta.

Resan till Ullared berättar jag om i tidningen Bussbranschen. Så vill ni läsa om den får ni prenumerera på tidningen.

När jag kom hem igen i går kväll visade det sig att jag inte hade något program på TV-n. Först misstänkte jag naturligtvis att det var min TV som pajat men DVD-n och videon fungerade så det var nog inte det i alla fall. Jag kollade min fars TV - han bor i huset bredvid - och inte heller den fungerade. Felet låg tydligen hos Comhem. Jodå, jag fick höra att redan i går morse hade TV-n lagt av. Klockan 15 i dag kom den tillbaka. Jag är glad att jag har Telia bredband och telefoni. Hade det varit Comhem hade jag inte haft Internet på nästan ett dygn heller. Det hade varit sju resor värre än att vara utan TV.

Men nu fungerar det igen och livet leker. Fast då visar det sig att det bara är skit till TV-progrma i kväll. Det är nog Comhems fel det också.

Jag en TV-stjärna?

Gjorde en liten trevlig utflykt i dag till Falköping och Lidköping. Fick åter tillfälle att äta lunch på Ranten i Falköping. Jag har skrivit om det förut: den lunchen är som en kvarleva från gamla tider. Ja, inte så att maten är från gamla tider men själva upplägget med en rejäl salladsbuffé som innehåller räksallad, rostbiff, kassler, sallad på skinka och ananas och flera sorters sill. Och så en varmrätt till det. I dag hade de raggmunk och fläsk. Och wallenbergare. Det borde vara förbjudet att kombinera två av mina favoriträtter på det sättet. Jag hade säkert fått båda om jag frågat, men jag hade ju ändå bara orkat än. Det fick bli wallenbergare. Inte så äkta kanske men god. Mycket god. 75 kronor för alltsammans och man kan inte begära så mycket. På många krogar brukar bara wallenbergaren kosta mer. Vad ni gör om ni är Falköping vid lunchtid: missa inte lunchen på Ranten. Ägaren är 85 år så det är väl rimligt att anta att det blir ägarbyte inom en inte alltför avlägesen framtid. Måtte det inte bli en pizzeria eller en kebab-bar!

I morgon åker jag till Vittskövle i Skåne och skall ta in på Vittskövle Bed & Breakfast. Kanske inte värsta lyxhotellet men förhoppningsvis bra. Där kommer också ett TV-team från Strix att bo. Så nu är nog min lycka som TV-stjärna gjord. Ja, teamet skall inte göra en serie från Vittskövle B & B som ersättare till Färjan utan en serie om Ullared.

Vad gör vi då i Vittskövle? Jo, det är så att Olssons Buss i Vittskövle skall köra en resa till Ullared och då skall TV-teamet vara med och filma på vägen. Så det är där jag hoppas bli upptäckt och i stället för Baren-Håkan blir det kanske Ullared-Staffan framöver. Själv skall jag göra reportage om resan och TV-inspelningen. Så jag blir nog i vanlig ordning bortklippt. Det finns en lång rad filmer där jag varit statist och blivit bortklippt. Jag har till och med medverkat i en dokumentärfilm. Och blivit bortklippt. Men skam den som ger sig: om någon som jag inte träffat förut tycker jag verkar bekant brukar jag säga: "Du har nog sett mig i filmen Kattbreven". Har vederbörande sett filmen så säger han "Ja, så kan det nog vara." Jag har då inte hjärta att tala om att scenen där jag medverar är på 1,5 sekunder. Men det är jag som spelar tågmästaren som stänger dörrarna till tåget. Om ni tycker det är något bekant med mannen i den gula jackan på grönländska inlandsisen så förstår ni nu varför. Om ni sett Kattbreven. Gör det annars!

Så på torsdag är jag i Ullared. Jag måste tillstå en sak: Jag har aldrig handlat på Gekås. Jag har varit inne i varuhuset när jag gjorde ett reportage men jag har inte handlat där. Däremot har jag gått en dag på bussparkeringen och pratat med bussresenärer som varit inne och handlat. Och de har varit helnöjda. En dam kom ut med två fullastade varuvagnar. Tjejerna från Gotland som inte bara körde bussen utan också ägde den lyckades trolla in det i bagageutrymmet. Varefter deamen gick in och handlade lika mycket till.

Vi får väl se om jag bryter trenden och handlar i Ullared på torsdag...

PS. Jag har nu bloggrekordet i att nämna Vittskövle flest antal gånger i en blogg. Sex gånger med denna. Det har säkert ingen bloggare gjort förut. DS.

Sveriges minsta midsommarfirande

Jag undrar om inte midsommarfirandet som ordnas av Kinnarumma Hembygdsförening vid Flenstorp är det minsta och lugnaste någonstans i vårt land. Klockan 11 sätter man i gång och klockan 13 bommar man igen. Klockan halv elva kommer folket för man skall ju prata med gamla bekanta och hemvändare i lugn och ro först. Midsommarstången har några tappra medlemmar gjort i ordning redan kvällen före.
Precis när stången skall resas så kommer en regnskur. Åskan mullrar hotfullt i bakgrunden men när stången kommit upp så klarnar det upp och solen tittar fram.

Underhållningen består i chokladhjul, där vinstchanserna är stora. Till och med jag vann. Visserligen var väl vinsten inte värd mer än vad brickan kostade men det är alltid kul att vinna. Så fanns där loppmarknad och en dragspelare.

Man kunde gå in i huvudbyggnaden och köpa kaffe. 25 kronor för kaffe och hembakta kakor. Ingen lämnar firandet utan att ha gjort det. Under tiden som vi dricker vårt kaffe har lekarna kommit i gång. På bilden håller man på med Små grodorna. Som synes är deltagandet inte överväldigande, men de som skuttade omkring verkade ha kul. Efter en kvart har intresset för lekarna helt dött ut men det tar lite fart igen när dagens stora sensation inträffar: Borås Tidning kommer. http://www.bt.se/nyheter/boras/bildextra-midsommar-i-kinnarumma(1386884).gm Fotografen vill nämligen ha en bild på dansen kring midsommarstången.

Ja, det var väl i princip hela midsommarfirandet. Efter en timme kändes det lagom och det var bara att invänta dragningen i det amerikanska lotteriet där blommor lottades ut. Turen var med mig en gång till: jag vann en av de röda pelargonerna.

Sedan var det att åka till sommarstugan och färskpotatis och sill. Snapsen fick anstå till jag kom hem igen.

Det blev en bra dag

Vaknade lite dyster till mods i morse. Det var en sådan där dag där man inte kom sig för med någonting utan förhalade allting. Jag skulle vara i Limmared klockan 11.45, men kom mig inte för att tvätta håret och duscha förrän alldeles för sent. Så jag fick stressa i väg. Naturligtvis kom jag bakom en husvagn redan när jag kom ut på riksväg 27. Fantomen som körde lyckades pressa upp ekipaget i 60 km/tim på 90-väg och 40 på 70-väg och det var omöjligt att komma om på flera kilometer. Vajervägar är bra, men inte när man får en sådan lus framför sig. Men så kom vi ut där det gick att köra om och då flög något i fansk... fantomen. Jag fick gå upp i 130 för att pressa mig förbi. När jag kom ner i mer normala 100 (enligt mätaren, hoppas den mäter lite för mycket) så hade jag honom i bakluckan men så blev det ju enfiligt igen och jag drog ifrån när jag körde i 78 enligt mätaren. Hoppas den fortfarande mäter fel. Man vill ju inte bli fotograferad av en fartkamera en gång till. Böterna på 1 500 kan man väl ha råd med men den hemska bilden de skickar till en som bevis är betydligt värre.

Nåväl, nu fanns det egentligen ingen anledning till brådska. Jag hade nämligen tagit fel på körtiden till Limmared och den till Gislaved. Till Limmared tar det 25 minuter även med husvagn framför sig. Till Gislaved tar det 50 minuter, men dit skulle jag ju inte. Nu undrar förstås någon vad i all sin dar jag skulle göra i Limmared. Jo, jag skulle äta lunch på värdshuset. Raggmunk med fläsk. Mycket gott. Och varför nu det då, frågar vän av ordning. Jo, vi skulle ute och provköra en buss och min testförare Magnus och jag inledde med lunch. Sedan åkte vi halvmilen till Tranemo, där Rex Knorr (jo, han heter så) just höll på att tvätta bussen vi skulle köra. Rex är tysk men han har den goda och ovanliga egenskapen för tyskar att han pratar svenska.

Det var en mycket fin buss: en Beulas Gloria på ett Volvo B12B-chassi. Karossen är byggd i Spanien i den lilla staden Arbúcies i Kataloniens bergstrakter. Där bor cirka 5 000 människor men där finns fyra bussfabriker. De som inte jobbar med att bygga bussar där lär jobba med att tappa mineralvatten på flaskor.

Bussen är av den typ som brukar kallas för överdäckad, det vill säga där föraren och guiden sitter på undervåningen medan resenärerna sitter på övervåningen. Det gör att de senare har god utsikt framåt och att de förra slipper störas av dem. Uppskattat av många, men priset brukar vara att åtminstone en lång förare slår huvudet i taket. Så inte här, på något konstigt sätt hade man lyckats få till en rejäl takhöjd även i undervåningen. Det fanns modern utrustning som GPS, men den som gjort den tyckte att man måste vara noga med säkerheten. Så följande instruktion gavs innan den startats:

Nåväl, vi gav oss i väg utan GPS-en. Jag kände till några riktiga rysarvägar i trakten men det största hindret hade Vägverket ordnat åt oss. Vid reparationen av en bro hade man satt avspärrningarna alltför snävt utan tanke på stora fordon. Det blev lite vickande på de vippande varningsmärkena men vi tog oss fram utan skador på vare sig buss eller märken och kom ut på en grusväg där man höll på att lägga ut nytt grus. Och bussen som var nytvättad... Men så småningom kom vi in på en asfaltväg, dock mycket smal, igen och kom fram till Hofsnäs, en av gårdarna runt sjön som Birgit Th Sparre skrev om. Då heter den Lindö.

Sedan fortsatte vi på den smala vägen, som dessutom var kantad av en allé och det var inte lätt med 13,7 meter buss men det gick bra. Bussen svängde följsamt i kurvorna och träden höll sig på avstånd. Vi kom fram till Torpa stenhus, Heljö hos Sparre.

Sedan blev det lite bredare väg igen och vi kom lyckligt och väl tillbaka till Tranemo. Mer om bussen i Sveriges bästa busstidning, Bussbranschen, i nästa nummer (ja, alltså inte det som kommer ut på torsdag utan det som kommer ut efter det).

Jag en brottsling

Jag har blivit skäligen misstänkt. Det stod så i ett brev som tydligt var avsänt från polisen i Kiruna. Jag vet inte varför de inte kan använda ett lite mer diskret kuvert. Nu har vi fått en ung och snygg kvinnlig brevbärare och det är ju inte så roligt om hon får föreställningen att hon delar ut post åt en våldtäktsman eller barnamisshandlare. Jag mötte henne precis som hon varit och lagtbrevet i min låda och jag tyckte hon tittade väldigt misstänksamt på mig.

Brevet innehöll alltså delgivning om misstanke för brott. Det gick inte att neka för det fanns ett kort på mig just som jag begick mitt brott. Visserligen var bilden sådan att jag säkert hade kunnat stämt fotografen för förtal. Om det nu varit en människa som stod bakom kameran. Men det var det inte - det var en sådan där automatisk kamera som stod vid vägkanten.

På bilden kunde man se att jag körde 68 km/tim där det bara var 60 km/tim på E20 utanför Hova värdshus. Man kan också se att jag fem meter innan hade passerat 60-skylten från tidigare 80. Jag kommer ihåg situationen. Blixten från en fartkamera som fotograferar bilen missar man inte. Men det var också så att jag hade en annan bilist alldeles för nära bakom så jag vågade helt enkelt inte tvärnita. Det är klart att jag borde gjort det och därmed utan all skuld orsakat en seriekrock på tio bilar. Men försök framhålla det till ens försvar. Så det var bara att kryssa i rutan "erkänner" och snart ramlar inbetalningskort på en ordingsbot på 1 500 kronor ned i brevlådan. Det är faktiskt mina allra första fartböter någonsin. Jag brukar hålla hastighetsgränserna, åtminstone när jag ser fartkameror.