Ett snabbesök i Stockholm

"Wenn jemand eine Reise tut hat er etwas zu erzählen". Det gamla exemplet ur Hjorth-Lides tyska grammatik har följt med mig i livet. Den tyska texten lyder i fri svensk översättning: "När envar gör en resa har han något att berätta".

Jag känner mig ibland som denne Jemand för jag har också alltid något att berätta om när jag gjort en resa. Eller också är det så att min gamla tyskalärarinna Lindkvist satt djupare spår i mitt liv än jag riktigt vill inse. Hon kallades Linkan, inte bara på grund av sitt efternamn utan också för att hon haltade ("linkade") lite lätt. Särskilt minns jag hennes bestraffningar: man slapp alla frågor eller om hon blev riktigt arg slapp man alla läxor. Sedan blev hon sjuk ett par gånger varje termin och hamnade på lasarettet, dit vi skickade blommor som vi samlat ihop pengar till. Därför var hon alltid på ett strålande humör varje gång hon kom tillbaka till jobbet och strök alla sanktioner. Vi började i tacksamhet läsa våra läxor igen glada över att slippa vikarien - den ene hopplösare än den andra - vi haft under tiden.

I onsdags var jag således i Stockholm. Det blev en odramatisk resa. Tåget gick från Borås som det skulle klockan 05.10 (burr) på morgonen och kom till Herrljunga som det skulle. Byte där till X2000, som dock var tio minuter sent. Förseningen uppgavs bero på "tekniskt fel" och då blir man ju alltid bekymrad. ATC-fel som gör att man får köra i bara 80 km/tim eller gick tåget på bara en modul (det vill säga halva motorstyrkan). Nej, det var inte så illa. Det var korglutningen i vagn 2 som krånglade så förseningen hade uppstått när föraren försökte fixa detta. Jag hade fått min plats i just vagn 2 men märkte inte mycket av den uteblivna korglutningen. Det är ju så att X2000 skall luta i kurvorna för att ge lite stabilare gång. Det enda märkbara var att personalen av säkerhetsskäl inte fick servera frukost vid sittplatsen utan man fick hämta detta i ena vagnsänden.

Men jag har ju en gång på 1980-talet serverat kinesiska kommunikationsdepartementet i 200 km/tim utan fungerande korglutning i X2000-prototypen så det var naturligtvis inga problem för mig. Trots att jag linkar. Det var inga problem för mina medresenärer heller. Vi fick också vår belöning: strax innan Stockholm kom ombordaren (förr sa vi konduktören) och gav oss var sin värdecheck på 100 kronor för den uteblivna servicen.

Trafikverket hade kallat till möte i Stockholm och när Trafikverket kallar kommer jag förstås. Den här gången var vi i Dalarnas hus, som ligger centralt i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. "Ett stenkast från centralstationen" stod det i reklamen. Nu vet jag inte vad världsrekordet i stenkastning är men det kan väl knappast vara 300 meter. Men trots tågförseningen kunde jag träda in i lokalen bara 30 sekunder efter utsatt tid med ett:
- Ursäkta jag är sen men jag åkte med SJ.
Vissa uppskattade skämtet, andra inte. De senare hade det gemensamt att de jobbade på SJ.
Det var i alla fall trevliga lokaler med gott kaffe och dito kaffebröd samt en stor skål med jättegoda karameller i form av dalahästar. Det enda var att stolarna hade utformats av en fakir.

Det blev ett par timmar över innan tåget gick hem igen och jag begav mig till Sergels torg för att studera den nya innerstadsspårvägen. Stockholms innerstad har ju fått tillbaka sina spårvagnar till de rödgrönas stora fasa. Det var nämligen moderaterna som lyckades förvandla allt snack till handling. Nu hittar de alla fel de kan på spårvägen och visst: den etapp man byggt nu är väl inte den optimala lösningen. Men Rom byggdes inte på en dag... Jag tyckte i alla fall att det såg ut att fungera utmärkt, vilket framgår av bilderna.


Men de moderna spårvagnarna som hyrts in från Norrköping och Frankfurt am Main räckte inte riktigt till. Det finns sex och det går åt fem men när två är på verkstad får man sätta in denna gamla trotjänare från 1940-talet och ett förflutet på Lidingö.

Hamngatan har ändrat karaktär och nu ser det nästan ut som en kontinental storstad. Denna bild liksom de andra utom den på katalanen blir större om man klickar på den.
Bilden är tagen från Malmskillnadsgatan. Det är dyrt att fotografera därifrån. Det kom nämligen fram en civilklädd kvinnlig polis och sa att det kostade 2 500 kronor. Jag betalade förstås för jag ville ju inte bråka. Polisen var klädd i kort kjol och nätstrumpor samt hårt sminkad. De har raffiga poliser i Stockholm! Men ändå slet hon in mig i en bil och vi körde till vad jag förmodade var polisstationen. Där utanför stod en annan civilklädd polis, en biffig man. Dock lyckades jag smita och de ropade inte tillbaka mig. När jag berättade detta hemma sa de bara att jag nog missförstått någonting. Undrar vad.

Så var det hemresa och jag hade beställt den nya trerättersmenyn som designats av självaste mästerkocken Leif Mannerström. Någon gång i början av 1980-talet, när jag jobbade på Trafikrestauranger, blev jag uppringd av en unf Leif Mannerström som ville inleda samarbete med oss. Nu var det inte jag som hade hand om sådant så jag fick gå vidare med det till min chef som svarade:
- Hälsa den där Mannerkvist att vi har alldeles utmärkta kockar själva och inte behöver hjälp av någon jävla kock från Göteborg.
Det tog nästan 30 år, och då hade Trafikrestauranger sedan många år upphört, innan Mannerströms storhet på att göra tågmat upptäcktes.

Måltiden bestod av skagenröra på pumpernickelbröd, torsk (allt samband med vad som hände på Malmskillnadsgatan är en ren händelse) med pepparrotssås och räkor samt en katalan. Om ni undrar över vad det senare är så är det ungefär som en mazarin. Ser ut så här:
Det smakade alldeles utmärkt och jag som inte alls gillar fisk. Av all fisk är torsk det värsta jag vet. I vanliga fall alltså. Men nu visade Mannerström att det faktiskt går att få den att smaka gott. Det var lika gott som det var på den tiden vi hade Ester, Maj-Lis eller Göta i köket på restaurangvagnarna.

På hemresan blev det problem strax innan Katrineholm då vi kom i kapp ett långsamt godståg. Vi fick ligga bakom detta ända till Hallsberg och blev därmed cirka 20 minuter försenade. Och jag som bara hade sju minuter på mig för att byta tåg i Herrljunga. Skulle jag behöva vänta halvannan timme på nästa tåg?

Efter Hallsberg satte föraren full fart och vi var "bara" 17 minuter sena till Herrljunga. Tåget till Borås inväntade och jag kom hem bara 7 minuter senare än vad det stod på biljetten. Så det blev en bra resa trots allt.