Kanelbullens dag

I dag kan två saker firas: dels att det är min blogg nummer 300 och dels att det är kanelbullens dag. Det skall firas. Jag tänker snart bege mig ut i det vackra höstvädret - nu kan man väl med fog tala om brittsommar - och bege mig till Konditori Gullkragen för att inta en kanelbulle. Och en kopp kaffe. Napoleonbakelsen får stå tillbaka i dag.

Egentligen har jag ett kluvet förhållande till kanelbullar. När min farmor hade kaffekalas skulle det inte vara sju sorters kakor utan tre gånger sju sorters kakor, alltså 21. Därtill kanelbulle eller ännu värre - en veteskiva. Där satt vi små barn och längtade efter att få hugga in på de goda kakorna: smörkakor, kokoskakor, igelkottar, gaffelkakor, drömmar, negerbollar (ja, det hette inte afroamerikanska bollar på den tiden) ... Men man måste börja med "grovdoppat", alltså kanelbullen. Eller ännu värre - veteskivan. Det fanns bara en sak i matväg som min farmor inte var bra på: veteskivor. De blev torra och alldeles för mättande. Kanelbullen smakade i alla fall bra men effekten blev densamma: man blev mätt och orkade bara äta en liten del av alla de goda kakorna. Man måste ju lämna plats för den obligatoriska avslutande tårtbiten också.

Ofta fick man dock med sig de kakor man inte "doppat av" med sig i en påse hem. Det var ett nöje i sig att gå där och peka: den och den... och den. Men att försöka mygla till sig två kokoskakor gick inte. Farmor hade sett precis vad vart och ett av de kanske tio barnen på kalaset hade tagit. Så hon hade kunnat plocka ihop påsarna utan att vi gick runt och pekade men då hade ju halva nöjet varit borta.

Sedan började jag 1968 servera på tågen och då blev "kanelsnäckan" en rysare i mitt minne. Det var väl inget fel på bullarna när de var färska. Det var bara det att det var de nästan aldrig. Och var de det fick de inte säljas förrän de gamla hade sålts. Man fick snabbt avlägsna sig när man serverat kaffe med kanelbul... kanelsnäcka och sedan hörde man hur det lät som om någon åt skorpor i bakgrunden. En och annan lyckades men de flesta lämnade bullen halväten. Nu brukar ju svenskarna inte klaga, inte ens på oätliga kanelbullar, så det var bara att ta ut den och ta betalt. Fullt betalt.

Vid ett tillfälle var det en nisse - det hette egentligen serviselev men alla sa nisse - som tappade en kanelsnäcka i golvet. Hovmästaren kallade till sig honom och sa:
- Du får inte servera champagne utan att fråga mig först.
- Jag har inte sålt någon champagne.
- Jo, jag hörde ju smällen när korken flög ur flaskan.
- Nej, det var bara jag som tappade en kanelsnäcka i golvet.

I dag har kanelbullen och jag ett okomplicerat förhållande. Jag äter gärna kanelbullar och egentligen borde jag väl gå till Kafé Bakgården i dag där man har kanelbullar som är tre decimeter i diameter. Men det kan bli för mycket även för mig.