Med värkande ben (TUR 2011)

Som jag skrev i fredags i all hast så var jag på TUR 2011, årets turistmässa i Göteborg i fredags. Jag har blivit klokare med åren. Första året jag var där en hel dag så drabbades jag i tre dagar efteråt av
1. värkande fötter och ben av allt gående omkring
2. valkar i nävarna av att bära omkring på alla broschyrer man samlat på sig
3. ömma handleder efter att ha hälsat på alla bekanta jag såg.

Numera har jag inte ambitionen att gå omkring överallt och ser jag en bekant på långt håll är det inte säkert att jag går fram till honom eller henne. Skulle jag göra det missar jag bara tre andra bekanta som är på närmare håll. Och broschyrer får ligga kvar i sina ställ hur färggranna och lockande de än ter sig. Jag vet att det ändå inte är någon idé att släpa hem dem för jag hinner aldrig läsa dem. Någon bot mot värkande ben och fötter har jag dock inte. Mitt knä är som det är men det har i alla fall den goda egenskapen att det värker mest när det är i stillhet. Tråkigt men sant är att det mår bäst av att röra sig.

Nu gjorde jag misstaget att ta på mig nya promenadskor. Jag borde ju veta att de skall gås in ordentligt först. Men jag har varit med om värre. Som det året då gikten slog till som allra värst där jag gick i mina obekväma lågskor. Och jag fick stötta mig mot väggarna för att överhuvudtaget ta mig fram. Kollegor och andra bekanta som jag mötte måste ha trott att jag varit alltför framfusig i de montrar där det bjöds öl eller ännu starkare saker.

I år blev det fem timmar på mässan. Det kändes rätt lagom. Och jag hann i alla fall gå runt hela området men naturligtvis inte stanna överallt. Hade jag gjort det så hade jag behövt alla de fyra dagar det är öppet.

Jag började på Busstorget, där det var "same procedure as last year". Alltså en rund bardisk där nästan ingen hälsade på sedan man för några år sedan drog in de alkoholhaltiga alternativen. Den pratsamme Ottsjö-kocken som har en enastående förmåga att hålla låda samtidigt som han skär grönsaker i en rasande fart. Och så fem nya turistbussar av de vanliga märkena. Nja, inte riktigt för i år visades en buss som har mycket kinesiskt i sig. Visst: det står Scania på den med den byggs i samarbete med den kinesiska bussfabriken Higer. Sennans Buss i Halmstad har köpt den första som säljs i Sverige och om inte annat så måste man säga att lackeringen är häftig.

Bussbolagen, både de som kör buss och de som arrangerar resor, var annars inte särskilt väl representerade på mässan. Ett undantag var dock Ljungskilebuss, som satsat på en egen monter och dessutom en väldigt snygg sådan.
- Mässans snyggaste, sa pappa Ljungskilebuss (Erland Olsson) redan när jag mötte honom i entrén.
Där träffade jag sonen Ljungskilebuss (Daniel Olsson), som i dag äger företaget och är dess vd, som var där tillsammans med en verklig veteran bland landets turistbussförare, Stig Forsberg. Så här tomt var det dock i deras monter dock bara just när jag tog bilden. Annars var det många som var samlade där, åtminstone när jag gick förbi.

På Busstorget visade de dessutom upp sin nyaste buss.
Vill man göra en lite äventyrligare bussresa kan man åka med Rosa bussarna. Numera riktar de sig även till lite äldre resenärer och visst vore ett Afrika-äventyr med dem något man gärna skulle vilja uppleva. Men med ålderns rätt avstår jag nog.

Hellre då - men inte så gärna det heller - en kryssningsresa med Cinderella. Med Erlings Resor kan man åka från Göteborg med buss till Stockholm samt kryssa med "Färjan" för 595 kronor. Då ingår enklaste form av hytt samt middag och frukost ombord. Samt hem igen med bussen. Har man tur får man också träffa Per, kryssningsvärden Per Nyberg, som underhöll med Taube, Cornelis och annat populärt på mässan. Tycker ni att ni känner igen honom fast ni aldrig åkt Cinderella så är det säkert från TV-serien Färjan.

Seniorerna fullkomligt älskar honom, antingen det är ombord eller på mässan. Fast bjudkaffet lockar ju också.

På andra våningen presenterade sig de svenska landskapen och städerna. Min egen hemstad Borås hade en i mitt tycke torftig monter, men de visade i alla fall William Sweetloves “Cloned Frogs on Galadress”. Men hallå där: den gav ni ju i bröllopspresent till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Visste de om att ni lånat klänningen?

Vill man åka på egen hand kan man ha husvagn. Och räcker inte pengarna till en bil sedan man köpt husvagnen kan man klara sig med en trehjulig motorcykel som dragare. Men husvagnen får de inte vara stor. Jag tror att min ytterrock är större. Fast läckert lackerad var den ju.

Detta är inte Fredde i Solsidan utan ett alternativ när man skall välja färdmedel för semestern. Nämligen en Segway. Den går 3-4 mil på en batteriladdning och kostar ungefär 25 öre milen att köra. Men den är inte direkt billig i inköp: basmodellen kostar 77 500 kronor och vill man ha en lite lyxigare varianter med plats för två resväskor får man punga ut 84 000. Men frisk luft och motion får man på köpet.

Sedan gäller det att hålla balansen annars kan det gå så här. Ingen mässbesökare kom dock till skada i samband med fotograferingen.

Och för den som inte gillar att åka berg- och dalbana bjöds ett alternativ. Man kan själv sitta stilla och lugnt och på en TV-monitor se hur banan går.

Ja, det var lite från årets TUR-mässa. Någon gång i kväll får jag nog ett mejl om hur många besökare det varit i jämförelse med föregående år. Men jag törs nog redan nu säga att det var färre i år. Utställarna var också färre. Stundtals var det riktigt lugnt på mässan och man kunde få smakprov till och med av sådant med alkohol i utan att använda vassa armbågar. Det kan jag inte minnas att man kunde tidigare år.

Jag avslutar med en liten fräckis. Nu har jag varnat. Några bekanta till mig fick ett flygande tefat som landade i trädgården. Det visade sig att det var en man och kvinna som bemannade tefatet och mina bekanta bjöd in dem. Det blev en trevlig kväll och de bestämde sig för att avsluta med partnerbyte. Väl i sängen visade det sig dock att rymdmannen hade väldigt liten... ja, ni förstår. Kvinnan som är min bekant kunde dölja sin besvikenhet men då drog rymdmannen bara i öronen och den blev enormt mycket större.

På morgonen lämnade rymdfolket sina nyvunna bekanta och de senare började diskutera hur det varit med partnerbytet. Hon var förstås mycket nöjd men han tyckte inte det varit något vidare:
- Hon låg bara och drog mig i öronen hela tiden.

Med denna fräckis vill jag ha sagt att om du tycker att mina bilder är för små blir de inte större om du drar dig i öronen men väl om du klickar på dem.