Ha en trevlig dag

Först gick jag till apoteket. Ja, inte något av dem som fanns förut och vars personal ofta har kvar sitt servicebeteende från den tiden de var statsanställda utan till ett nytt. Som medlem i KF och innehavare av Med Mera-kort valde jag Kronans Droghandel. Nej, de sålde inte det jag trodde när jag såg skylten men hade ett bra apotekssortiment. Så fick jag poäng på kortet också. Killen i kassan var jättetrevlig och avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

På väg därifrån kände jag mig lite småsugen. Förr brukade jag då gå och fika eller köpa en påse lösgodis. Numera äter jag lite nyttigare, nämligen korv med bröd. Billigare också. Om några år kanske jag köper en påse morötter eller så. Nåväl, killen i kiosken gjorde i ordning min korv och avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

Så var jag inne i ett par affärer till och expediterna avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

När började man med detta. När jag var och handlade förra veckan märkte jag ingenting av detta. Men sådana här saker har en förmåga att sprida sig. Och även om det blir lite tjatigt och man får intrycket av att de inte alltid menar det så är det ju ändå rätt trevligt.

Ett tag började alla unga expediter att säga ni i stället för du. De trodde förstås att vi gamla stötar som föddes på 1940-talet skulle tycka att det var artigt. Men icke. Själv var jag med på tiden när det lät som om folk valde att säga ni i stället för att ge en snyting. Jag är säker på att snytingen skulle känts mindre än detta framvästa ni. Därför hälsade vi med glädje när du-reformen kom. Den började väl på arbetsplatserna och sedan spred den sig till kunderna på bensinstationer. Det var på den tiden man inte tankade själv utan man stannade och saknade man uppfostran tutade man. Vilket som kom det ut två servicekillar. Den ene tankade bilen och den andre putsade rutorna. Det var trevlig och trevligast var att de alltid tilltalade kunderna med du.

Det fanns också sätt att kringgå detta dilemma. Man kunde t ex säga "Är det till att vara från Öxabäck (eller annan lämplig ort)?" eller "Has det möjligen...". Inom vården sade man vi som tilltal. Jag minns när jag som tonåring för första gången gick till läkare utan målsmans sällskap och den unga, snygga sköterskan kom in och sa:
- Då börjar vi med att ta av oss kläderna.
Det lät ju hoppfullt och jag dröjde lite. Hon undrade varför "vi inte börjar klä av oss" och eftersom jag inte visste hur jag skulle tilltala henne kunde jag ju inte säga att jag väntade på att hon skulle börja.

Någon gång på 1970-talet spred sig duandet från bransch till bransch och vi som aldrig kunnat förlika oss med niandet drog en lättnadens suck. Från det jag var grabb på 1950-talet minns jag att man inte vågade prata med främmande personer, inte ens om man blev tilltalad. Anledningen var att man inte visste hur man skulle tilltala dem. Man visste bara att vad man sa så blev det fel. En del tyckte man skulle säga du och blev förolämpade om man sa något annat. Andra tyckte att man skulle säga ni eller tant/farbror och blev förolämpade om man sa något annat.

Någon gång på 1980-talet skulle jag ringa upp en greve för en affär. Jag blev varnad för att säga du till honom och när han svarade i telefon "Gveve von Cvonenhausen" (fingerat namn) förstod jag att det nog var bäst att tilltala honom med "Greven". När jag grevat honom åtta gånger under en minut sa utbrast han:
- Men varför böfvelen säger du inte du till mig?
Sedan hade vi ett mycket trevlig samtal och det blev affär också.

Men jag gav igen. En gång när jag blivit tillrättavisad för mitt val av tilltalsord massor med gånger gick jag fram till en stackars intet ont anande dam på gatan och tog min hämnd:
- Jo, du tanten, kan ni säga mig vad klockan är.
- Klockan är halv fyra, svarade hon vänligt och tyckte att jag var en duktig pojke som vågade gå fram och fråga henne.