Med huvudet i en tratt

Beaglen Pajo genomgick förra veckan en operation. Inget allvarligt mer än möjligen för honom själv och hans efterkommande. Han kastrerades nämligen. Nu spelar det ju inte så stor roll eftersom han ändå inte använts eller skall användas i avel. En lite lugnare hund är värd rätt mycket också och tikarna vi möter får nu gå i fred. Jag har tidigare jämfört Pajo med Tito Biltran, men det var då röstresurserna jag tänkte på (ett rejält skall i den lilla kroppen). Innan kastreringen kunde man kanske också göra en annan jämförelse dem emellan.

För att han inte skulle slicka sig i såret satte veterinären på honom en stor strut. Nu kunde han bara ha den inomhus eftersom en beagle har för vana att på sina promenader gå med nosen högst två centimeter ovanför marken och då fastnade han ideligen med struten. Däremot utvecklade han en förmåga att äta och dricka vatten med struten på. Och att få dit den igen efter promenaden var heller inga problem. Han satt beredvilligt och lät sig plågas. Först när han fått på struten morrade han lite pliktskyldigast.

I fredags slapp han dock från struten för nu skulle såret vara läkt. Han firade detta med att ägna hela kvällen åt att slicka sig överallt. Han hade ju inte kunnat tvätta sig på över en vecka.



Ett klick på bilden = större bild.