Hjälp! Vi skall åka med Eurolines

Jag har varit i Trollhättan och Göteborg i dag för att följa upp hur ersättningstrafiken går. Det vill säga att bussar går i stället för tågen på grund av banarbeten mellan Trollhättan och Göteborg.

I Göteborg var jag vid 17-tiden och av en anledningen att Tågkompaniet bytte stationsvärd där i dag. Efter drygt två veckor på posten lämnade nu Gunn över till Inger. Båda är rutinerade i det här jobbet, som blir en omväxling till deras vanliga jobb som tågvärdar på Tåg i Bergslagen. Inger skall nu vara där till söndag i nästa vecka för måndagen den 2 augusti börjar tågen gå igen.

I samband med detta kom det ett per resenärer och fråga om vi visste varifrån Eurolines bussar går. Jag avskyr att bara svara att jag inte vet, så jag försöker ta reda på rätt svar. Det borde ju stå på biljetten. En av resenärerna lånade mig sin biljett och det stod inte mer än att bussen gick från Göteborg. Men Göteborg är stort. Inte blev man klokare av tidtabellen.

Men på Kruthusterminalen varifrån vi kör ersättningsbussarna finns en skylt med Eurolines. Gäller den eller är den bara kvarglömd? Går bussarna från Nils Ericsonsterminalen (NET) cirka hundra meter därifrån? Jag skickade in resenären till NET för att fråga endera GoByBus eller Swebus som har försäljningsställen på platsen om de visste. Swebus säljer dessutom Eurolines biljetter. Men ingen av dem visste.

Så tyvärr: det var inte mycket mer jag kunde göra än att säga att jag inte heller visste. Antingen borde det bli Kruthusterminalen eller Nils Ericsonsterminalen. Men vänta nu: det finns en bussparkering vid den närbelägna Shell-macken på Stadstjänaregatan också. Mindre nogräknade bussbolag brukar använda den som terminal. Så det kunde ju vara därifrån också. Då sa en av resenärerna att när han åkt för ett par år sedan så gick bussen från Operan. Visst tusan, det kunde den ju fortfarande göra.

När jag kom hem kollade jag på Eurolines hemsida. http://www.eurolines.se/
Men där stod det bara att bussarna brukar gå från någon terminal i närheten av ortens järnvägsstation. Jaha, det finns bara fyra i Göteborg. Om man inte räknar Drottningtorget som en terminal. Då blir det fem. Letar man sedan vidare så finner man att det står att bussen går från antingen Nils Ericonsterminalen eller Kruthusterminalen. Men inte vilken buss som går från vilken av dem.

Hur kan man få resenärer med denna erbarmliga information? Jag såg att den resenär som jag lånade biljetten av hade betalt nästan en tusenlapp för sin resa. Kanske det var fram och åter men ändå.

Såg för övrigt att Jernhusen, fastighetsbolaget som en gång var SJ Fastighetsavdelning, efter mycket om och men fått ut röda fotsteg på trottoaren som leder folk rätt till bussarna. Det är jättebra att de finns där för de behövs. Men varför skall det vara så krångligt att få till det? Massor med försök har gjorts av SJ AB, men det har bara inte gått. Fotstegen bör ju helst vara där senast första dagen, inte efter det halva avstängningsperioden gått. Men nu ser det i alla fall bra ut. Ändå klagar folk på att det är svårt att hitta.

Ta tåget för miljöns skull - men det går inte

I lokaltidningen TTELA, som ges ut i Trollhättan, finns en annons att man skall ta tåget till Pink-konserten på Ullevi i Göteborg i morgon för miljöns skull. Det är bara det att i TTELA:s utgivningsområde går inga tåg till Göteborg eftersom banan är avstängd. Tågen ersätts av bussar.

Nu dock till det riktiga ynkliga: Västtrafik och SJ dementerar att de ligger bakom annonsen. På Västtrafik tror man att det är företaget Västtåg som ligger bakom den. Det behöver man inte tro. Det kan man veta.Västtågs logga syns tydligt.

Vad är då Västtåg? Jo, ett samarbete mellan SJ och Västtrafik. Bara de. Det kanske man kunde ha upplyst TTELA:s journalist om. Fast det kanske var ointresant.

Dessutom står det i annonsen att konserten är på lördag. Det har TTELA svalt med hull och hår även i artikeln. Hoppas ingen går på det falska budskapet. Konstigt att inte TTELA åtminstone kollar vilken dag de gäller innan de skriver. Men medan rötmånaden allt mindre märks i livsmedelsbutikerna märks den alltmer på våra tidningsredaktioner.
http://ttela.se/start/regionalanyheter/1.900088-vi-uppmanas-att-aka-tag-som-inte-gar

Detta är inte Pink. Det är Skit.

Så här ser tågen ut mellan Trollhättan och Göteborg just nu. Fast det vet tydligen inte SJ och Västtrafik. (Bussbolaget som äger bussen har inget med detta att göra. Men de har skött ersättningstrafiken på en mycket förtjänstfullt sätt.)

Min tvåårsblogg handlar om Napoleon

I dag kan jag fira två år som bloggare. Så vad är mer naturligt än att dagens blogg ägnas åt ett av livets viktigaste ämnen - bakelser. Vännen och fd chefen (jag skrev väl inte fd vännen och chefen nu) Bjarne hade till och med ett tag under min namnbyline "gillar bakelser". I dag skall jag ägna mig åt en speciell bakelse, nämligen napoleon. Den minnesgode minns hur jag blev förbannad på ICA Maxi över urdålig service och därför missade en napoleonbakelse.

Samma sak höll för övrigt på att hända på Jensens Bøfhus i Jönköping i dag. Jag blev förvisso mycket väl mottagen av en översvallande vänlig servitris och fick beställa nästan meddetsamma. Men sedan dröjde det nästan en halvtimme innan jag fick man hackebiff på bordet. Jag hade funderat ut ett "Nu kan det kvitta", slänga en 50-lapp på bordet för drickan och gå därifrån. Då kommer den charmerande servitrisen igen och min ilska blev som bortblåst. Visst var hackebiffen i minsta laget och inte som en dansk sådan bör vara i storlek men den smakade utmärkt.

I fredags var jag i Nässjö. Först åt jag lunch hos en jättetrevlig kines fast jag åt vanlig svensk fläskfilé. Han kunde sådant också. Sedan hade jag bespetsat mig på eftermiddagskaffe med napoleonbakelse på Thimons vid järnvägsstationen, ett av landets bästa konditorier. Eller var åtminstone. För det var ruggigt vad napoleonbakelsen var liten. Det var inget fel på smaken men väl på priset. 50 kronor med kaffe.

I dag var det dags igen. Jag gick på Wienerkonditoriet i Jönköping. Här var napoleonbakelserna högre men väldigt smala. Inget fel på smaken här heller. Men 52 kronor med kaffe!!! Kanske man borde blivit konditor.

I går skrev jag om musikern Gunhild Carling. Vännen Kenneth i Malmö skriver i en kommentar att hon är omstridd i skånska jazzkretsar - och sådant kan Kenneth. Det är han som inte bara fått mig att börja blogga utan också att återväcka lite av mitt slumrade jazzintresse.

Men det var Gunhild det gällde. Kanske är det lite väl mycket show över henne för att hennes otroliga musikalitet skall gå fram riktigt. Nu är jag förvisso ingen expert på musik, tondöv som jag är. Men det är en konstig tondövhet för jag lider fruktansvärt när någon sjunger eller spelar falskt. Medan jag själv inte kan skilja mellan två olika toner. Men en tjej som kan spela säckpipa väcker min aktning. Jag hade en kompis, tyvärr bortgången nu, som var mycket bra på säckpipa (samt dragspel och klarinett och tio instrument till) och han berättade hur svårt det är. Men han spelade i säckpipa i TV hos Robban Broberg. Så det är stort bara att ha varit bekant med en sådan kille.

Med anledning av tvåårsdagen bjuder jag på bakelser från Thimons. Du kan skriva ut dem på skrivaren. Lägg sedan lite grädde, lite jordgubbsylt och en bit sockerkaka på pappret. Njut av anrättningen. Men glöm för all del inte ta bort pappret först. Det kan nämligen återanvändas.
Normalt skulle bilden blivit större om man klickar på den. Men det fungerar tyvärr inte när det gäller bakelser, vare sig på nätet eller in the real life.

Med anledning av tvåårsdagen inför jag också två nyheter: det finns nu knappar längst ned så att ni kan dela med er av mina tankar till era ovänner. Det fungerar nog på vänner också. Vidare kan ni lämna ett omdöme bland fyra alternativ vad ni tycker om inläggen. Full anonymitet garanteras, åtminstone till dem som ger beröm.

Borås stadsmusikanter, del 2

Så masade jag mig ner på stan i dag för att höra Borås stadsmusikanter. Det var länge sedan jag gick ner till stan, det brukar bli bussen (jag har ju ett ont knä att skylla på) men jag tänkte passa på att ta en kopp kaffe och en bakelse på Konditori Gullkragen, som ligger halvvägs ner till stan. Men då hade de semesterstängt. Så det fick bli Orion nere på stan och det var inget dåligt alternativ. Det var lång kö men jag såg att de hade en bit jordgubbstårta kvar som jag bespetsade mig på. Jag tog beslutet att om någon av de andra skulle köpa just den så skulle det bli den personens sista inköp. Åtminstone i det här livet. Nåväl, den låg kvar och den blev min för det facila priset av 50 kronor inklusive en kopp kaffe. Nog har det blivit dyrt att gå på kondis. Men man skall ha bra kondis har min läkare sagt.

Väl på stan fångades mitt intresse av det här. En buss hade pajat och bärgarna slet för fullt för att kunna få bort den. Till sist fick en av dem hämta storsläggan. Antagligen för att slå ur drivaxeln men jag trodde först att man tänkte skrota hela bussen på plats. (Klicka på bilden så ser ni släggan.)
Det påminner mig förresten om när jag var liten grabb och tjänade 10 öre på en misslyckad bärgning. Det var för övrigt just på Orion, som antagligen legat där sedan staden grundades 1621. Jag tittade ut och såg hur de kämpade med att få bort en havererad sopbil. Och ju mer de andra kämpade ju ledsnare blev jag. Och ju ledsnare jag blev ju mer grät jag. Till sist tyckte en farbror synd om den lille grabben med den stora empatin och gav mig en 10-öring. Eller om det var för att jag skulle hålla tyst. Fast det hjälpte nog inte. Eftersom jag var mycket känslig som barn så fortsatte jag nog gråta, nu över att farbrorn hade varit så snäll.

Således kom jag lite sent till konserten med Borås stadsmusikanter. Dessutom hade de börjat lite före annonserad tid. Men vad gjorde det. Jag fick i alla fall vara med om ett antal fantastiska framträdanden med bland annat Sir Duke, Mama Mia, Rock around the clock, Herb Alperts Tijuana taxi och som avslutning Borås Borås. Ni vet hyllningslåten till Borås som skrevs av Galenskaparna och framfördes av After Shave. Frank Sinatra blev så förtjust i den låten att han lät översätta den till engelska och kallade den New York, New York. (Jodå, min historieskrivning är den rätta. Jag har visserligen inte kollat men jag är ändå säker på min sak.) Inte heller att förglömma ett solo av O sole mio.

Men allra bäst var Elza Holmstedt Pell, som förutom att hon är virtuos på flöjt sjöng "Du är min man" bättre än självaste Helen Sjöholm. Här kommer en serie bilder på henne. Kom ihåg var ni såg henne först. Ni kommer säkert snart att se henne på TV.



Apropå TV, såg ni Allsång på Skansen i kväll. En något nedtonad Anders Lundin men fortfarande påfrestande. Dock blev allt förlåtet när hon kom in på scenen: Gunhild Carling. Hon började med att spela på tre trumpeter samtidigt. Och så blev det banjo, säckpipa, sång och stepp. Vilken begåvad tjej! Så var också The Real Group med, men där hade Margareta Bengtson (från Borås) bytts ut mot Kerstin Ryhed (fru Lundin). Kanske de hade en dålig dag men det blev inte detsamma.

I morgon firar jag två år som bloggare. Då blir det bakelser här i bloggen som ni kan skriva ut och äta upp. Recept kommer i morgon.

Alternativet till Nissastigen

På grund av trafikolyckan utmed Nissastigen övergav jag tanken på att besöka Hyltebruk och tog i stället av mot Kvibille. Fortsatte sedan upp till Slöinge, där skylten "Asige Abild" lockade mig att svänga till höger. Snart kom jag fram till Abild och dess vackra medeltidskyrka. Kyrkan fick dock sitt nuvarande utseende i mitten av 1600-talet. Efter besöket i kyrkan såg jag att det fanns servering i församlingshemmet intill. En kall dricka skulle sitta gott. Det fanns päronsoda och något annat blask. Jag köpte päronsoda och för 15 kronor fick man en kaka på köpet. Två trevliga tanter berättade om kyrkan och kunde inte förstå hur en till synes fullt normal man som jag kom på idén att åka till Abild. Kyrkan var fin:

Sedan fortsatte jag på smala vägar ungefär som skyltarna lockade och såg att det stod Krogsered på en skylt. Där hittade jag Sveriges minst använda busshållplats, men hållplatskuren är fin.
Dock lades busslinjen som gick förbi här ned i juni 2007. Då hade den i många år gått bara på fredagar och inte ens på den tiden körde den fram till hållplatsen utan stannade nere i vägkorsningen. Om någon som inte kände till detta skulle åka med bussen och väntade i kuren så ropade bussföraren på honom eller henne.

Jag var för övrigt med på den allra sista turen som linjen - 554 - gjorde. Anledningen var att det också var sista turen för Sveriges då äldsta buss i linjetrafik. Denna av 1980 års modell:
Ramnareds Busstrafik drivs av två bröder. Det är lillebror Herbert Johansson som syns på bilden. Men sista resan kördes av storebror Folke Johansson. Vi var ett 25-tal vilket var det mesta det varit på mången god dag. Närmare bestämt skulle det ha varit ungefär tio gånger så många som snittet. Folke hälsade oss som kom utifrån välkomna genom att nämna våra namn och vid ankomst till Fegen bjöd hon oss på kaffe. Ett trevlig avsked av en linje som i dag inte finns utan är ersatt av Bussplus, som bara kommer om man ringer dagen före och beställer.

För att återuppliva gamla minnen åkte jag också vidare till Fegen. Där kunde jag ha köpt riktigt gott mos om jag varit hungrigare:

Nissastigen i går eftermiddag

Var i Halmstad några timmar i går men värmen höll på att ta kål på mig. Jag bestämde mig därför att sätta mig i bilen och låta AC-n svalka av mig och köra en liten annan väg hem för att stanna där jag såg något intressant. Finns våffelkaféet norr om Torup kvar?

Dock kom jag inte så långt. Det började strax efter Halmstad med att långtradarföraren framför mig uppträdde vad som verkade väldigt konstigt. Varningsblinkade och körde åt sidan så långt det gick. Snart kom förklaringen till hans beteende: det var ett utryckningsfordon på väg bakom oss. Han hade genom sin högre placering sett det långt före mig. Långtradarföraren upprepade sitt beteende ett par gånger och nya utryckningsfordon var på väg. Slutligen stannade han på en parkeringsficka för att släppa fram ytterligare sådana. Hur han visste att det skulle komma fler vet jag inte - kanske erfarenhet - och det kom faktiskt ett par till.

Nåväl, strax innan Spenshult meddelade radion att det hänt en svår trafikolycka på Nissastigen i höjd med just Spenshult. Och strax efter såg jag en lång rad med bilar som stod still. Några dårar började vända på den smala vägen, helt obekymrade om att det kunde komma fler utryckningsfordon som behövde fram. Men vi andra gick ur våra bilar och började prata med varann och hade riktigt trevligt. Då sa någon att "nu skall jag gå och köpa glass". Jag trodde han fått solsting men det stod faktiskt en Hemglass-bil lite längre bak i kön. Så jag hängde på och frågade den trevliga tjejen som körde om hon kunde sälja glass i "lösvikt" och inte bara i storförpackning.
- Visst, sa hon, jag kan bryta en förpackning.
Många såg våra glassar och snart hade hon lång kö vid bilen och fick bryta fler förpackningar. Detta som kompensation för den uteblivna - eller i varje fall kraftigt försenade - rundan i Smålandsstenar.

Jag fick också tillfälle att tacka långtradarföraren - som körde förbi mig när jag stannade för vad som vid järnvägen brukar kallas behovsuppehåll - för hans utmärkta körsätt och han fick nästan tårar i ögonen. Sedan hade vi en stunds trevligt samtal om att köra långtradare innan en kille från räddningstjänsten kom i bil från andra hållet och sa att det tar minst en timme - kanske två - innan det blir påsläpp så han rekommenderade personbilarna att vända. Med lite backningsmanöver gick det och nu hade jag ju Räddningstjänstens medgivande.

Olyckan var en frontalkrock mellan två bilar, varav den ena låg i omkörning på en dubbelstreckad sträcka med så gott som obefintlig sikt. En person i varje bil: en omkom och en blev svårt men inte livshotande skadad. Det otäcka när jag tänker på det nu efteråt är att jag blev utsatt för samma slags omkörning strax innan kön började. Det gick bra tack vare att det inte kom några bilar från motsatta hållet. Den unge föraren som kört om stod framför mig i kön. Jag tänkte gå fram och frågade vad i h-e (då visste jag inte orsaken till den verkliga olyckan) men han såg så generad ut att jag inte nändes.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7469028.ab

Så det blev inte Nissastigen utan en helt annan väg. Jag valde att köra som vägskyltarna pekade och det blev lite intressanta upptäckter att skriva om i nästa blogg.


Det blev lång kö framför oss...

... och bakom oss men jag blev aldrig klok på vad brandbilen som står på tvären i bakgrunden gjorde eller försökte göra.

Räddaren i nöden: Hemglassbilen. Tjejen som körde behövde inte spela den hemska melodin för att locka kunder.

Aftonbladet har skitit i det blå skåpet

Min blogg läses på de mest oväntade håll. I dag ringde en trevlig tjej från Sveriges Radio och jag trodde att hon ville ha mina synpunkter på Aftonbladets roll i Littorin-affären. Tyvärr var det inte så utan det var ett par frågor med anledning av debaclet med ett X2000 som blev stående strax söder om Stockholm i sex timmar och där resenärerna hölls instängda i 40- till 50-gradig värme. När sedan de väl fick stiga på ett utbyteståg gick även detta sönder - i Herrljunga. De blev nästan 9,5 timmar sena till Göteborg. Fast media lyckades få det till 13 timmar. Det var den tid de tillbringade på olika tåg men så fort går inte SJ:s tåg ens när de någon gång fungerar att restiden Stockholm-Göteborg är 0 minuter.

Frågorna var så lätta att jag kunde svara på dem och det hade nog i princip vilken X2000-resenär som helst kunnat. Annars hade jag inte svarat - jag har inte jobbat på SJ på över sex år och har alltså inget med det här att göra. Kommenterat det har jag gjort på Svenska Järnvägsklubbens hemsida Postvagnen. Det får räcka. Jag säger som gubben sa när käringen på grund av sjukdom inte kunde gå i kyrkan utan skickade honom i stället. När han kom hem frågade hon:
- Vad sa prästen?
- Han pratade om synden.
- Vad sa han om den då?
- Han var emot den.

I dag nådde Aftonbladet nya höjder. Först löpsedeln: "Littorin talar ut". Det var nära att jag kastade bort tio kronor på att köpa en tidning men jag tänkte att jag lika väl kan läsa det på webben när jag kommer hem. Och mina misstankar bekräftades: Littorin har inte talat ut med Aftonbladet utan med Dagens Nyheter. Den intervjun läste jag på webben i morse. Han förnekade att han köpt sex.

Expressen fick också till det. På löpet stod "Littorin vet inte om han träffat prostituerade kvinnan". Och så med liten stil: "men jag vet att jag inte begått något brott". Nä, vi är nog drygt 4 miljoner män i Sverige som inte vet om vi träffat den kvinnan någonstans. Eftersom ingen har sagt vad hon heter eller visat bild på henne är det inte lätt att veta.

Aftonbladet pressades i dag i inledningen till Dagens eko 16.45 på varför de publicerat uppgifterna om Littorins påstådda brott. Bara en sådan sak: när granskade ett media ett annat media på topplats senast? Lena Mellin, som jag skrev om för någon vecka sedan, är nu under semestertiderna inte bara krönikör, hon är ansvarig utgivare också. Eller i vart fall utgivare. Hur ansvarig hon är kan diskuteras. På ekots fråga varför de publicerat anklagelserna på så lösa grunder när Littorin förnekat svarade hon som ett litet trotsigt barn och med en röst som för mig att ångra alla elaka saker jag sagt och skrivit om Annette Kullenbergs röst: "Han har inte personligen förnekat det till oss." Nej, att han sagt det till Reinfeldt, att såväl hans som Reinfeldts pressekreterare förnekar det och att han genom sin advokat också förnekat det räknas tydligen inte för Aftonbladet.

Som ekots reporter konstaterade: det kan finnas fler förlorare än Littorin och regeringen i den här affären, det kan också vara budbäraren. Varmed tydligt av sammanhanget framgick att han avsåg Aftonbladet.

Oavsett om nu Littorin köpt sex eller inte, lägg ned nu Aftonbladet. Littorin är inte längre någon offentlig person och det brott han påstås ha pågått preskriberades efter två år.