Borås stadsmusikanter, del 2

Så masade jag mig ner på stan i dag för att höra Borås stadsmusikanter. Det var länge sedan jag gick ner till stan, det brukar bli bussen (jag har ju ett ont knä att skylla på) men jag tänkte passa på att ta en kopp kaffe och en bakelse på Konditori Gullkragen, som ligger halvvägs ner till stan. Men då hade de semesterstängt. Så det fick bli Orion nere på stan och det var inget dåligt alternativ. Det var lång kö men jag såg att de hade en bit jordgubbstårta kvar som jag bespetsade mig på. Jag tog beslutet att om någon av de andra skulle köpa just den så skulle det bli den personens sista inköp. Åtminstone i det här livet. Nåväl, den låg kvar och den blev min för det facila priset av 50 kronor inklusive en kopp kaffe. Nog har det blivit dyrt att gå på kondis. Men man skall ha bra kondis har min läkare sagt.

Väl på stan fångades mitt intresse av det här. En buss hade pajat och bärgarna slet för fullt för att kunna få bort den. Till sist fick en av dem hämta storsläggan. Antagligen för att slå ur drivaxeln men jag trodde först att man tänkte skrota hela bussen på plats. (Klicka på bilden så ser ni släggan.)
Det påminner mig förresten om när jag var liten grabb och tjänade 10 öre på en misslyckad bärgning. Det var för övrigt just på Orion, som antagligen legat där sedan staden grundades 1621. Jag tittade ut och såg hur de kämpade med att få bort en havererad sopbil. Och ju mer de andra kämpade ju ledsnare blev jag. Och ju ledsnare jag blev ju mer grät jag. Till sist tyckte en farbror synd om den lille grabben med den stora empatin och gav mig en 10-öring. Eller om det var för att jag skulle hålla tyst. Fast det hjälpte nog inte. Eftersom jag var mycket känslig som barn så fortsatte jag nog gråta, nu över att farbrorn hade varit så snäll.

Således kom jag lite sent till konserten med Borås stadsmusikanter. Dessutom hade de börjat lite före annonserad tid. Men vad gjorde det. Jag fick i alla fall vara med om ett antal fantastiska framträdanden med bland annat Sir Duke, Mama Mia, Rock around the clock, Herb Alperts Tijuana taxi och som avslutning Borås Borås. Ni vet hyllningslåten till Borås som skrevs av Galenskaparna och framfördes av After Shave. Frank Sinatra blev så förtjust i den låten att han lät översätta den till engelska och kallade den New York, New York. (Jodå, min historieskrivning är den rätta. Jag har visserligen inte kollat men jag är ändå säker på min sak.) Inte heller att förglömma ett solo av O sole mio.

Men allra bäst var Elza Holmstedt Pell, som förutom att hon är virtuos på flöjt sjöng "Du är min man" bättre än självaste Helen Sjöholm. Här kommer en serie bilder på henne. Kom ihåg var ni såg henne först. Ni kommer säkert snart att se henne på TV.



Apropå TV, såg ni Allsång på Skansen i kväll. En något nedtonad Anders Lundin men fortfarande påfrestande. Dock blev allt förlåtet när hon kom in på scenen: Gunhild Carling. Hon började med att spela på tre trumpeter samtidigt. Och så blev det banjo, säckpipa, sång och stepp. Vilken begåvad tjej! Så var också The Real Group med, men där hade Margareta Bengtson (från Borås) bytts ut mot Kerstin Ryhed (fru Lundin). Kanske de hade en dålig dag men det blev inte detsamma.

I morgon firar jag två år som bloggare. Då blir det bakelser här i bloggen som ni kan skriva ut och äta upp. Recept kommer i morgon.