onsdag 28 januari 2009

Talböcker, tågresor och trist knärapport

Jag har på senare tid blivit alltmer förtjust i talböcker. Inte för att jag ser dåligt eller för att jag lider av dyslexi utan för att det är så mycket man kan göra medan man lyssnar på en talbok: diska, köra bil, åka buss, gå på promenad. Ja, jag har till och med hört att man kan göra det när man städar. Fast det senare har jag lite erfarenhet av. Dessutom är det faktiskt lättare att få tag i en nyutgiven bok i talboksform på biblioteket.

När det gäller uppläsare av talböcker skaffar man sig vissa favoriter. På biblioteket berättade de att det finns de som frågar om det finns någon ny talbok med Helge Skoog, Sven Wollter eller Mikael Persbrandt. Vem som har skrivit boken spelar ingen roll. En av mina favoriter som uppläsare är Katarina Ewerlöf. Hon läser lugnt och tydligt och så att det är lätt att hänga med. Men vad hjälper det när talboken är Liza Marklunds senaste "En plats i solen". Ibland när man har läst eller lyssnat färdigt till en bok tänker man: "Vad sjutton läste jag den för?". Man kan inte slita sig från den men efteråt har den inte gett någon som helst behållning. Det brukar vara likadant med Camilla Läckbergs böcker. Något slags litterärt tuggummi för själen? Eller är det helt enkelt läs-onani?

Nu har jag dock börjat på ännu en talbok, Jonas Moströms "Dödens pendel". Det är en deckare med miljö från Sundsvall. Uppläsare är Torsten Wahlund, en av de flitigare och också bättre i branschen. Nu har jag inte läst så långt att jag kan avslöja för er vem som är mördaren, utan det får anstå till en senare blogg. Vill ni lyssna till en riktigt bra talbok rekommenderar jag Håkan Nessers "Berättelse om herr Roos". Inläsningen har gjorts av författaren själv.

Sedan var det dags för en aktuell knärapport. Jodå, knät var så pass bra i dag att jag vågade mig på en tågresa till Göteborg. Jag kunde till och med ta en promenad från centralstationen till Ullevi konferenscenter och tillbaka utan större problem. Men det blev lite för mycket: i kväll har knät värkt rejält igen och jag haltar rätt betänkligt. Vi får väl hoppas att det blir bättre efter en natts vila. I morgon skall jag till sjukgymnasten igen så vi får väl se om han kan göra något.

Tågresan gick bra. Kust-till-kust-tåget mellan Borås och Göteborg satte nog nytt rekord i rättidighet - bara 6 minuter försenat. Och tåget åter var till och med före tiden i Borås. Det är också skönt att sitta i en vagn där man helt klart är den intelligentaste av alla. Det är inte ofta man är i den situationen. Hur kunde jag veta det? Jo, det var så att när jag som den förste kom till tåget stod det visserligen vid plattformen, skyltat och allt men dörrarna var låsta. Jag gick fram och ställde mig i närheten av första dörren och vilade ändalykten mot ett staket när herre efter herre kom fram och frågade mig om tåget var låst. "Men det ser du väl för helvete, jävla idiot, annars skulle vi väl inte stå här och frysa", svarade jag förstås inte. Utan jag svarade "Ja". Någon smarting frågade mig varför som om jag kunde veta det. Men alla gick fram och tryckte på öppna-knappen bara för att övertyga sig om att dörren verkligen var låst. Stupiditets-rekordet togs dock av en kraftig man med vitt skägg, så fult att jag förstod att han inte har någon spegel hemma. När tågvärden äntligen kom tio minuter före avgång för att öppna gick denne man fram till honom, stoppade honom och ville ha en noggrann beskrivning av SJ:s regler för när tåg som står vid plattform skall öppnas. När tågvärden under två minuter alltmer fånigt leende upprepade gånger förklarat att det inte finns några regler för när det skall ske, kom jag på att min käpp inte bara kan användas till att stödja mitt onda ben på utan även till... Ja, det blev inte aktuellt för då gav denne inverterade Einstein upp och tågvärden kunde äntligen öppna dörrarna.

Vad gjorde jag då i Göteborg? Jo, det var möte med Banverket angående byte av ställverk i Göteborg. Det gamla ställverket är nämligen utslitet, vilket visar sig i att det gång på gång lägger av och då stannar alla tågen. Ofta sker detta på fredag eftermiddag, alltså just vid den tid det är som mest resenärer. Så ett byte är både nödvändigt och efterlängtat. Men det är inte gjort på en kafferast precis. Det tar nästan fem år innan allt är klart. Det blir tre somrar då tåg från vardera tre olika håll inte kan tas in till Göteborgs central utan måste ersättas av bussar på den stationssträcka som är närmast Göteborg. T ex Göteborg-Kungsbacka, Göteborg-Alingsås och Göteborg-Kungsbacka. Men när det väl är klart så kommer vi nog tycka det är värt besväret. Det tyckte i alla fall de som vid mötet representerade järnvägsföretagen. Och det var en mycket bra och givande dialog med Banverket, som alltmer börjar likna en leverantör och allt mindre en myndighet.

Banverket bjöd också på lunch. Serveringen på Ullevi sköts numera av Rasta, men det behöver tyvärr inte längre var liktydigt med att det är bra. Under några år var Rasta-restaurangerna under all kritik, men så kom Dan Tervaniemi tillbaka. En del har han lyckats få bra igen. En del har han misslyckats med, t ex Vårgårda. Och Strängsered lämnar också en del övrigt att önska. Men kalvfärsen på Ullevi var superb liksom den gräddstuvade pommes-frites (potatisgratäng heter det visst) som följde med. Hade kaffet varit varmt och inte på sin höjd ljummet så hade det blivit högsta poäng. Nu blev det ett litet avdrag.

Det kanske bara är jag som i mitt depraverade kulturella tillstånd ser Semestersvenskar på TV4. Men eftersom jag vet att det närmaste Thailand jag kommer att komma är att se det på TV så följer jag programmet, som handlar om ett antal svenska reseledare där. Det brukar vara kul, inte minst för att de gamla idolerna från min ungdom Little Gerhard och Rock-Boris är med, utan också för alla dumma resenärer. Kvällens pris går solklart till det unga par som kom till reseledaren Khoffe och sa: "Vi har beställt dubbelrum men vi har bara fått ett rum". Khoffe förklarade att dubbelrum innebär ett rum med två sängar, men paret tyckte ändå att det borde framgå av katalogen i så fall att det var så. Jag antar att detta par går till ICA och köper Pommac (finns den kvar?) och sedan klagar på att de inte fick mjölk. Och när handlaren förklarar säger: "Ja, men då borde det väl stå 'inte mjölk' på flaskan."

Men det är ju skönt att det finns dumma människor. Det får i alla fall mig att känna mig lite klokare.

Inga kommentarer: