Dock kom jag inte så långt. Det började strax efter Halmstad med att långtradarföraren framför mig uppträdde vad som verkade väldigt konstigt. Varningsblinkade och körde åt sidan så långt det gick. Snart kom förklaringen till hans beteende: det var ett utryckningsfordon på väg bakom oss. Han hade genom sin högre placering sett det långt före mig. Långtradarföraren upprepade sitt beteende ett par gånger och nya utryckningsfordon var på väg. Slutligen stannade han på en parkeringsficka för att släppa fram ytterligare sådana. Hur han visste att det skulle komma fler vet jag inte - kanske erfarenhet - och det kom faktiskt ett par till.
Nåväl, strax innan Spenshult meddelade radion att det hänt en svår trafikolycka på Nissastigen i höjd med just Spenshult. Och strax efter såg jag en lång rad med bilar som stod still. Några dårar började vända på den smala vägen, helt obekymrade om att det kunde komma fler utryckningsfordon som behövde fram. Men vi andra gick ur våra bilar och började prata med varann och hade riktigt trevligt. Då sa någon att "nu skall jag gå och köpa glass". Jag trodde han fått solsting men det stod faktiskt en Hemglass-bil lite längre bak i kön. Så jag hängde på och frågade den trevliga tjejen som körde om hon kunde sälja glass i "lösvikt" och inte bara i storförpackning.
- Visst, sa hon, jag kan bryta en förpackning.
Många såg våra glassar och snart hade hon lång kö vid bilen och fick bryta fler förpackningar. Detta som kompensation för den uteblivna - eller i varje fall kraftigt försenade - rundan i Smålandsstenar.
Jag fick också tillfälle att tacka långtradarföraren - som körde förbi mig när jag stannade för vad som vid järnvägen brukar kallas behovsuppehåll - för hans utmärkta körsätt och han fick nästan tårar i ögonen. Sedan hade vi en stunds trevligt samtal om att köra långtradare innan en kille från räddningstjänsten kom i bil från andra hållet och sa att det tar minst en timme - kanske två - innan det blir påsläpp så han rekommenderade personbilarna att vända. Med lite backningsmanöver gick det och nu hade jag ju Räddningstjänstens medgivande.
Olyckan var en frontalkrock mellan två bilar, varav den ena låg i omkörning på en dubbelstreckad sträcka med så gott som obefintlig sikt. En person i varje bil: en omkom och en blev svårt men inte livshotande skadad. Det otäcka när jag tänker på det nu efteråt är att jag blev utsatt för samma slags omkörning strax innan kön började. Det gick bra tack vare att det inte kom några bilar från motsatta hållet. Den unge föraren som kört om stod framför mig i kön. Jag tänkte gå fram och frågade vad i h-e (då visste jag inte orsaken till den verkliga olyckan) men han såg så generad ut att jag inte nändes.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7469028.ab
Så det blev inte Nissastigen utan en helt annan väg. Jag valde att köra som vägskyltarna pekade och det blev lite intressanta upptäckter att skriva om i nästa blogg.
Det blev lång kö framför oss...
... och bakom oss men jag blev aldrig klok på vad brandbilen som står på tvären i bakgrunden gjorde eller försökte göra.
Räddaren i nöden: Hemglassbilen. Tjejen som körde behövde inte spela den hemska melodin för att locka kunder.
1 kommentar:
Ta tåget nästa gång!
Skicka en kommentar