söndag 17 oktober 2010

Ett elddop för Björks Buss

Sedan Björks Buss tog över ersättningstrafiken för SJ den 1 oktober har det varit tämligen lugnt i tågtrafiken. Visst: det har varit lite signalfel som krävt ersättningsbussar samt en urspårning av ett SJ-tåg i Norge men i stort sett har tågtrafiken gått bra. Ända till i fredags vill säga.

Efter urspårningen i Skotterud i Norge där ett sprucket hjul misstänks ligga bakom olyckan kollade SJ nämligen alla hjul av samma typ på sina vagnar. Då fann man att det fanns sprickor i två av tre tusen undersökta hjul. Inte mycket i och för sig men ändå alldeles för mycket. Därför bestämdes i fredags att alla vagnar med den här typen av hjul, det vill säga hjul med hjulringar och blockbromsar, skulle tas ur trafik omedelbart. Så omedelbart att de stoppades vid första station om de redan var ute på linjen. Det gäller alltså den här typen av tåg.
Dessa tåg brukar kallas loktåg. Fast SJ kallade dem i sitt meddelande för "lok- och vagntåg". Och tidningarna "alla tåg utom X2000 och dubbeldäckarna". Riktigt så illa var det dock inte. Det som togs ur trafik var cirka 150 vagnar. Nästan lika många vagnar med skivbromsar och helhjul kunde gå kvar. Liksom alla motorvagnståg. Dessa gick alltså som vanligt. Här är ett sådant, för dagen helt nylackerad.
Inte heller berördes andra operatörer än SJ. Två av dem kör tåg med vagnar med samma typ av hjul: Veolia och Tågab. Jag vet inte om de har bättre förebyggande kontroll än SJ eller tyckte att risken var så liten att det inte fanns anledning till åtgärd.

SJ ställde in ett 20-tal tåg under fredagen. De skulle ersättas med bussar och det var nu Björks kom in och skulle visa vad de dugde till. Innan hade de kaxigt sagt att de skall ha tio bussar på plats en timme efter en påringning, så kallat avrop. Nu blev det inte riktigt så. Jag var nere vid Borås central klockan 17.07 när tåget till Kalmar skulle avgå. Detta var ett av de inställda. Inte stod där tio ersättningsbussar. Där stod inte en enda för att vara mer exakt. Jag träffade på en gammal bekant som skulle åka till Värnamo och vi stod och pratade en timme. Under tiden gav SJ-personal besked om att ersättningsbussarna var att vänta vid 18-tiden.

Min bekant är flitig tågresenär och har en gång i tiden jobbat med såväl bussar som järnväg så han hetsade inte upp sig. Det gjorde faktiskt inte de andra som väntade heller men visst stampade de lite otåligt.
Klockan blev 18.10 när en ersättningsbuss dök upp. Den var på väg till Göteborg och skulle ha gått från Borås 14.49!! Nu var jag tvungen att göra ett ärende och lämnade centralstationen men fick sedan höra att bussarna mot Värnamo och Kalmar dök upp cirka 18.15. Två bussar från Sven Carlsson i Gnosjö. Då hade Björks känt till behovet i flera timmar men inte lyckats få tag i några bussar.

På lördagen var två tåg Kalmar-Göteborg inställda. I några av dem var loktåget utbytt mot motorvagn. Jag var nere vid centralen klockan 14.49, avgångstiden för ett av de inställda tågen. Det var ett tjogtal resenärer som inte hittade något tåg och inte heller någon SJ-personal. Men "tanten" i Pressbyrån var suverän och tog hand om informationen. Heder åt henne. Gott kaffe och en god kanelbulle hade hon också. Jag vågade inte fråga efter en napoleonbakelse men hade jag gjort det hade hon säkert trollat fram en sådan också. Det enda hon inte kunde trolla fram var tågbiljetter till Göteborg eftersom SJ spärrat försäljningen.

Resenärerna begav sig alltså ut till en turistbuss som stod på plats. Dock: den skulle inte alls köra tågersättning utan hade bara parkerat där. Inte så konstigt eftersom det är en bussparkering. Således blev det att vänta. Bussen var beräknad till 15.20. Då kom en tågvärd från SJ ut och började fråga de andra bussförarna som stod vid Resecentrum om de skulle köra till Göteborg. Nej, de skulle till Skene och Kinnarumma. Den här till exempel.
Tågvärden rekommenderade därför resenärerna att gå till tåget som gick 15.37 till Göteborg. Detta kom i väg som det skulle.

Ersättningsbussen då. Jo, strax efter klockan 16.00 dök den upp och lämnade ett antal resenärer framför centralstationen. Jag tycker de ser lite uppgivna ut.
Det är bara att konstatera att Björks inte klarade av det här. Kaxiga ord innan går bra men det skall ju helst fungera i verkligheten också. Mer om detta finns att läsa på Bussmannens blogg, som skrivs av en västsvensk bussägare som tidigare skrivit att han inte vill gå med på det avtal som Björks föreslagit och som skulle innebära ungefär 25 procent sämre betalt än tidigare.

http://bussbloggaren.blogspot.com/2010/10/utlovade-tagbussar-kommer-inte.html

http://bussbloggaren.blogspot.com/2010/10/sj-bjorks-bryter-mot-lagen.html

Nu kräver jag krafttag från SJ och Björks Buss för att sådant här inte upprepas. Det vore överdrivet att säga att det fungerade bra när Veolia-ägda Bussakuten skötte ersättningstrafiken men det var i alla fall långt ifrån så här illa.


Från och med nu gör jag bilderna hälften så stora som tidigare för att inte få orimliga nedladdningstider. Som förut gäller dock att om du klickar på dem så fyller de mer än väl upp hela skärmen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

På 50-talet gick det alltid en man längs tågen på Cst, hans uppgift var att slå med en liten hammare på alla hjulen på avgående tåg. Någon förklarade för mig att hans arbete gick ut på att han skulle höra på klangen om hjulet var helt eller skadat.
Någon gång i början av 60-talet gjorde Sven Jerring ett radioreportage på Cst, han intervjuade resande och personal, bl a upptäckte han mannen med hammaren och ställde några frågor till honom. SJ: - Ni går längs tågen och slår på hjulen. Mannen: - Ja, det gör jag. SJ: - Hur länge har ni gjort detta? Mannen: - I 38 år. SJ: - Varför gör ni så? Mannen: - Det vet jag inte.

Därpå uppstod en lång tystnad i utsändningen tills någon i Grammofonarkivet kom sig för att lägga på en skiva.

Efter detta såg jag aldrig den lille mannen mer, men han hade kanske behövts än idag?

Leo

Staffan Sävenfjord sa...

Ja, det finns många historier om det där med hjulknackare. Bland annat att man råkat omplacera en järnvägstjänsteman som blivit stendöv till just den tjänsten eftersom han inte längre kunde ha säkerhetstjänst.

Det var dock inte därför som de togs bort utan helt enkelt för att nyttan inte stod i rimlig proportion till insatsen. Dagens hjulringar sätts på på ett mycket säkrare sätt och när de någon enstaka gång (det händer inte ens en gång om året) lossnar så sker det inte som förut långsamt utan plötsligt. Man skulle alltså behöva stanna tåget varannan kilometer och knacka på hjulen för att det skulle vara till nytta. Dessutom hjälper knackning inte till för att upptäcka sprickor i hjulen.