Bilderna visar en nödvändig pryl sådana här vintrar. Åtminstone för oss äldre som går lite stappligt redan på torrt underlag. Inte blir det bättre när det är is på marken. Tidigare har det inte varit några problem att köpa sådana. Det har varit höga vuxenpoäng på sådana här prylar och de har i stort sett bara köpts av dem som är 65+. Eftersom de i denna ålder som inte köpt dem vanligtvis vårdas på sjukhus för lårbensbrott så har tillgången varit god för oss andra. Det har bara varit att gå in på närmaste apotek och köpa.
Nu har dock två saker hänt. Dels att apoteksavregleringen har gjort att folk gärna går till apoteken nuförtiden eftersom man så gott som alltid nu blir trevlig bemött där . Och dels att sportaffärer har börjat sälja dem. Vilket har gjort att även ungdomar investerar i ett par sådana här praktiska doningar. De kallas broddar. Modellen på bilden kostar allt från 60 kronor till 150 kronor på nätet.
Sedan strax innan jul har det alltså varit ungefär som i Moskva under Sovjettiden när man skulle köpa kött. Man gick in i en affär men där var det slut. Men de hade hört att det fanns i en affär i andra änden av stan. Väl där var det också slut men där hade man hört att det fanns i en affär i en tredje ända av stan. Så har det varit i Borås när man har frågat efter broddar på apoteken här i stan.
- Kronans droghandel lär ha fått in en laddning.
Och där säger man:
- I går hade de broddar på Life.
Så går man dit:
- Nej, men Intersport lär ha.
Jo, de hade. I storlek 52. Så stora fötter har inte jag. Har någon det?
Dessa broddar är en utmärkt uppfinning men tyvärr: de slits hårt och de har inte evigt liv. Så rätt vad det är smäller det till under foten och bandet har gått av. Är det klabbsnö så bildas ett par centimeter is under dem och mellan dem och skon och det är ofta då som anspänningen på remmarna blir för stor. Så man får alltså köpa nya. Om det bara gick.
Nåväl, sedan personalen på DocMorris som nu väl känner till vad jag vill ha har de redan i dörren sagt att de tyvärr inte fått utlovad leverans av de här broddarna den här veckan (heller) så började jag leta på nätet. De första jag sökte på hade slutsålt. Men på sidan två hittade jag en sportfiskeaffär i Tibro som hade i lager och för bara 60 kronor. Nåväl, det tillkommer ju en hundralapp för porto och packning så jag fick betala 400 kronor för fem par, men det är ungefär vad de skulle kostat på apoteket.
Lotta Bromé berättade i dag i P4 Extra om Postens långsamhet eftersom det var någon som hade fått ett vykort skickat 1994 med posten i dag. Givetvis är detta Postens fel. Att Postens representant förklarade att sådant här nästan alltid beror på att någon hittar kortet hemma hos sig och sedan bara lägger på det närmaste brevlåda spelade ingen roll. För inte så länge sedan var det en liknande historia i Borås. Det visade sig då att den som lagt det på lådan hade hittat korten i en bok han lånat på biblioteket. Mottagaren hade antagligen redan en gång fått kortet i brevlådan men förträngt det.
Nåväl, Posten kan vara snabb också. Som nu. Strax före lunch i går skickade jag min beställning. Några timmar senare fick jag mejl om att försändelsen var på väg och sedan kunde jag följa att den sorterats på olika terminaler. Vid 10-tiden i dag kom SMS-avisering om att paketet fanns att hämta på ICA Maxi. Det är väl inte mycket säga om. Fast firman var ju snabb också...
Apropå snabb post minns jag en händelse från min tid på SJ 1987. Jehovas vittnen hade beställt ett extratåg och den som skötte det från deras sida var en kille i Arboga. Den som skötte det från SJ:s sida var jag. Jag hade ett brev som jag skulle skickat redan på måndagen men så blev det som det blev. När arbetstiden var slut hade brevet inte kommit i väg. På fredag eftermiddag fanns ingen återvändo. Jag satte ihop brevet, rusade in på diariet en minut innan de slutade för att få det diariefört (tjejerna där var SJ:s hyggligaste så det gick bra) samt få ett frankostämplat kuvert. Mot alla regler lade jag det på en vanlig gul låda på väg hem. Så borde det vara framme på måndagen.
I Arboga hände sig att killen var nere på Posten för att tömma postboxen. Några anställda höll på att sortera och ropade på honom:
- Du har ett brev från SJ här också.
Han tog med det hem, formulerade ett svar, satte expressmärke på kuvertet (samt frankerade därefter) och lade det på en brevlåda mot alla regler. När jag kom till jobbet på måndagen vid 8-tiden låg hans svar på mitt skrivbord!
Förklaringen kom när min kollega Helge berättade hur det gått till. Han hade varit nere på Postkontoret på Centralen för att hämta ut pengar på väg till jobbet. När killen som jobbade där såg att han legitimerade sig med ett id-kort från SJ:
- Känner du någon som heter Sävenfjord och jobbar på SJ.
Jo, han kunde ju bara säga att han jobbade på andra sidan av korridoren. Så postkassören lämnade över expressbrevet till Helge som lade det på mitt rum.
Nu finns det en epilog till den här historien. I samband med att Posten fyllde 350 år 1986 hade jag haft en del att göra med dem. Så jag plitade ner ett brev till en av mina kontakter där och berättade hela historien. Nu slumpade det sig så att hon kontaktade mig i ett annat ärende veckan efter. Denna gång per telefon. Jag frågade då om hon fått brevet men det hade hon inte. Det hade tydligen inte kommit fram...
PS. Om ni undrar över de regelbrott som jag antyder så var det förbjudet att lägga frankostämplad post på vanlig brevlåda utan de skulle lämnas in över disk. Expressförsändelser skulle också lämnas in på Posten och inte läggas på brevlåda. DS.
PPS. Om ni undrar över vad frankostämpling innebär har Wikipedia som vanligt en bra förklaring.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankost%C3%A4mpel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar