Tyvärr har inte läkningen efter prostataoperationen gått så bra som jag hoppats. Efter ett par dagar och nätter då jag fått gå och kissa minst en gång i timmen blev det totalstopp i går kväll. Det kom fem droppar och det var inte tillräckligt för att trycket skulle lätta. Efter en timme ringde jag sjukvårdsupplysningen som rekommenderade ett besök på akuten. Jag ringde efter en taxi som kördes av en väldigt trevlig tjej, och det lättade lite på trycket när jag fick någon att prata med. På akuten gick det snabbt - till en början. Bara några minuter efter det jag kommit in tog Carolina hand om mig och mätte upp hur mycket det var kvar i blåsan (det var bara drygt 3 deciliter men det kändes som 3 liter) , tog blodprov och mätte blodtrycket som var mycket högt (antagligen ett samband med stoppet) och sedan fick jag sätta mig i väntrummet och vänta på en läkare med en förhoppning att det skulle lossna.
Där väntade jag och väntade och gjorde ett 10-tal fåfänga försök att komma i gång igen. Efter två timmar kände jag mig svimfärdig och kontaktade sköterskan i receptionen som genast avbröt det hon höll på med (skriva in en ny patient) och gick för att försöka påskynda att läkaren kom. En sköterska, Cecilia, kom med detsamma och jag fick lägga mig på en brits medan hon återigen mätte innehållet i blåsan. Det hade nu stigit till en halv liter. Snart kom läkaren och han konstaterade bara att det enda att göra var att sätta in en kateter. Cecilia kom tillbaka med en kollega för att fixa detta och trots lokalbedövning gjorde det djävulusiskt ont. Jag har nog aldrig känt något värre i hela mitt liv. De lyckades dock inte få dit den utan fick kalla på en kirurg. En glad kille kom strax efter och bedövade lite mer som lyckades trycka in katetern. Äntligen kunde blåsan tömmas och det behöver väl inte säga hur lättad jag kände mig.
Hem igen i taxi och än så länge har det gått ganska bra. Så nu får jag gå med kateter i en vecka, kanske längre. Men hellre det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar