Att chefen för Storstockholms Lokaltrafik (SL) får sparken med ett par års mellanrum är något vi vant oss vid. Det har varit mottagande av mutor, det har varit att hustrun varit med på tjänsteresor på skattebetalarnas bekostnad, det har varit att vd:n på grund av sitt koleriska humör gjort sig omöjlig. Men sedan ett par år har SL haft en bra chef, Göran Gunnarsson, som förutom sina övriga meriter inom främst det militära också har den bästa meriten en man kan ha: han kommer från Borås.
I går meddelades att Gunnarsson avgått på egen begäran eftersom han nu funnit att han byggt upp en verksamhet och det var dags för någon annan att ta över bla bla bla. Precis som det brukar låta när en vd får sparken genom att styrelseordföranden bett honom att dra åt helvete. Kanske trots allt det var en formulering som gjordes i chock och i stor brådska eftersom det var dagen före midsommarafton. Denna helg som är så helig för oss svenskar och knappt firas i Norge.
Men nu har Ulo Maasing, chefredaktör för tidningen Bussbranschen, på sin blogg avslöjat bakgrunden.
http://maasing.wordpress.com/2011/06/24/christer-g-wennerholm-meddelarfriheten-och-sl-chefens-avgang/
Det är alltså SL:s ordförande Christer G Wennerholm som ligger bakom. Förutom i SL är Wennerholm också ordförande i Svensk Kollektivtrafik och i Spårvägsstäderna. Tidigare var han ordförande i Öppna Moderater, Moderaternas gayorganisation. Detta till trots var han ett tag sambo med justitieminister Beatrice Ask och far till hennes son. Detta enligt Wikipedia.
Att karln har ett motsägande privatliv spelar väl ingen roll i sammanhanget. Jag bryr mig inte om folks livsstil, i synnerhet inte den sexuella. Men det är illa att hans offentliga engagemang är minst lika motsägelsefull. Spårvägsstäderna är en lobbyorganisation för spårvagnar i svenska städer. Inget fel i att en sådan finns, jag gillar spårvagnar. Men dess ordförande skall dessutom inte vara ordförande i Sveriges största länsbolag för kollektivtrafik och som grädde på moset ordförande i organisationen för alla länsbolag, nämligen Svensk Kollektivtrafik som förut hette Svenska Lokaltrafikföreningen. För länge sedan hette den Svenska Spårvägsföreningen, men man bytte namn när man upptäckte att lokaltrafik inte bara är spårvagn. Buss kan vara minst lika bra. Wennerholm kanske inte har förstått det.
Det värsta är dock att Wennerholm genom att sitta på tre stolar har åsamkat spårvägssaken stor skada. Genom att genomtrumfa bygget av spårvagn Djurgården-Sergels torg till en närmast orimlig kostnad och sedan inte ens upphandlat trafiken utan tilldelat den till ett bolag vid namn Stockholms Spårvägar har han skapat en mycket svår situation för den som vill verka för spårvägstrafik. Med en vettigare linjedragning kan spårvagn vara ett bra alternativ för Stockholm. Nu skall den redan hopplösa spårvägssträckningen dock byggas ut. Nej, inte in mot centrum vilket vore väl motiverat utan till Ropsten. Ropsten är för mig en ödslig plats där man byter till spårvagnar och bussar mot Lidingö. Till Ropsten åker man lämpligen tunnelbana.
Stockholms skattebetalare får alltså betala en orimligt stor summa för en spårväg som de inte har någon större användning för och detta kommer att för lång tid försvåra för att inte säga omöjliggöra en vettig diskussion om spårvagnar i Stockholm. Det brukar ibland sägas att någons vänner är ens värsta fiender. Det är så jag tänker i det här fallet.
Christer G Wennerholm: avgå från dina uppdrag i Storstockholms Lokaltrafik och Svensk Kollektivtrafik! Stanna gärna kvar i Spårvägsstäderna: som lobbyist för spårvagnar kommer du säkert att göra stor nytta. Men det går inte att förena med att du också håller i pengapungen för spårvägsutbyggnad i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar