Gårdsfest och lite fler skulpturer

I dag hade vi gårdsfest på området där jag bor. Nej, det var inte helstekt gris men det gick visst att köpa varm korv eller kaffe med dopp. Och så var det någon som stod och sjöng utan att någon lyssnade. Vidare var det ponnyridning eller man kunde åka i vagn efter en annan ponny. För övrigt var det en avslagen historia. Ett 25-tal grannar hade kanske letat sig dit. Då bor vi nästan 1 000 personer på området.

Jag gick i stället ned till stan. På vägen dit hittade jag denna installation, vilken väl var menad som en protest mot skulpturfestivalen som just nu pågår i staden. "Konstnären" heter Bo Göran Carlsson, en mycket bildad herre med över 600 akademiska poäng och såväl filosofie doktor som teologie licentiat. Dessutom en politisk virrtupp som representerat flera partier, numera Sjukvårdspartiet. Boråsarna känner nog honom mest på grund av hans insändare i Borås Tidning, där hans åsikter närmast kan sammanfattas "allting är fel". Ja, med ett undantag. Gissa vem jag tänker på.
Lite gladare blev jag när jag hittade den här vägginstallationen på Badhuset: Hani av Anne-Karin Furunes.
Jag gick också förbi Stora torget för att se om de tagit bort presenningen från Eva Hilds skulptur Wholly. Det hade de och jag som hade tänkt ut lustigheten att den var snyggare med presenningen kvar blev besviken. För om jag skall behålla mitt goda samvete så måste jag säga att denna skultpur tyckte jag var fin.
Ännu en prydnad för Borås - och en anledning att åka hit i sommar. Till min glädje kunde jag också se grupper av turister som gick omkring med en karta i handen och beundrade skulpturerna.

Vägkrogsnostalgi

Jag kör rätt mycket på de svenska vägarna - mer förr än nu. Och då har man lärt sig var de bra vägkrogarna finns. Vissa av dem är så dåliga att man skall vara rejält hungrig för att svänga in där. Andra är så bra att man gärna kör en omväg för att besöka dem. Man kan heller inte lite på de stora kedjorna. Rasta har många bra vägkrogar men en del som är dåliga också. Dinners har jag lärt mig brukar ha bra kvalitet. Exempelvis.

I går var jag på uppdrag i tjänsten i Motala. Det gällde att hitta en ny station till nästa sommar då ett banarbete kommer att hindra angöring vid den vanliga stationen. En trevlig kille från Trafikverket och jag hittade också ett användbart alternativ vid Motala verkstad. En gammal station men nedlagd sedan många år. Den går dock att ställa i ordning igen till en rimlig kostnad.

Detta tog inte så lång tid så jag gjorde en liten omväg på hemresan. Först Askersund där några ungdomar öppnat kafé i stationshuset. Sådan företagsamhet gillar jag. Kaffe och en visserligen liten men mycket god kanelbulle. Sedan åkte jag den vackra vägen mellan Askersund och Laxå och funderade ett tag på att besöka Konditori Promenaden. Men det var vid en tidpunkt då jag ännu inte hunnit bli så hungrig så det fick anstå till lite längre fram. Jag nöjde mig med en bild på huset, som enligt obekräftat rykte var det som spelade Turisthotellet i Hedeby. Ni minns från TV-serien där Svensson, Ville Vingåker och Stora Småland satt och drack pilsner till länsmans stora förtret. Till dess han blev bjuden vill säga.
Fast Konditori Promenaden kan jag besöka vid ett annat tillfälle. De har nämligen en av konditorivärldens mest generösa öppettider. I lilla Laxå. Jag förstår inte varför men det finns väl någon förklaring.
Så jag åkte vidare söderut på E20 och hade siktet inställt på Matiga Huset vid Lugnås söder om Mariestad. Men det var lite tidigt där också och så drog jag mig till minnes att Brännebrona ungefär mitt emellan Mariestad och Skara skulle ha öppnat igen. Den unika USA-inspirerade byggnaden var förr i världen ett givet etappmål men de senaste åren har det varit stängt mer än det varit öppet. Men så tog Dinners över från årsskiftet och anlitar Erland Olsson och Carina Kjellqvist som franchisetagare.


Visserligen var det bara en halvtimme kvar till stängningsdags men Carina tar i alla fall emot mig vänligt och lagar till en god pytt i panna. Men varför är jag enda gästen? Är det ingen som hittar eller är det ingen mer än jag som är hungrig. Skärpning, bilister på E20. Att åka förbi Brännebrona utan att åtminstone ta en kopp kaffe är nästan så att det borde bli en prick i körkortet. Här är det nostalgi i modern utformning. Missa det inte.

Förutom restaurang finns här också ett hotell med 39 rum och det är alltså ett utmärkt ställe för en konferens. Eftersom det garanterat inte finns några nattklubbar i närheten kommer deltagarna att kunna vara koncentrerade hela tiden.

Vi får väl hoppas att den dåliga kundtillströmningen i går var tillfällig. Som jag ser det finns det potential för betydligt mer. Jag önskar Carina och Erland lycka till! Det är ni värda! Måla gärna om huset i en ljusare nyans i stället för den rosa. Men ta inte bort entrétunneln eller kocken uppe vid taket.

Mot ljusare tider!

Rubriken syftar på svensk ekonomi. Nej, det är inget jag hittat på och jag har inte heller suttit inlåst i SVT:s Bubblan i tre veckor så att jag inte följt den senaste tidens nyhetsvärdering. Utan de som hävdar detta är Nordea. Jag var nämligen bjuden på frukostmöte arrangerat av dem i dag på Pulsen Konferens här i Borås. Det var kanske främst att mötet skulle inledas med frukost som lockade mig.

Så där var jag och de andra stora ekonomiska kanonerna i staden. De andra var där i jobbet, jag var där som förmånskund i Nordea. Som jag skrivit förut har jag nämligen lyckats samla ihop en mindre förmögenhet. Inte på det enklaste sättet: genom att ärva en större förmögenhet och sedan minska ned den. Utan genom att spara och gneta. Jag har således hållit mig till Kalles kaviar i stället för rysk kaviar till frukosten, druckit cider - eller "äppeldryck av cidertyp" - till lunchen i stället för Gula änkan och bytt den stekta fasanen mot falukorv till middagen. Det har gett några kronor över varje månad och så har jag lyckats föröka dessa genom att hänga med i allt vad bankmän och börsanalytiker föreslagit. Sedan har jag gjort tvärtom som de sagt.

Därför kunde jag alltså i dag åhöra ett föredrag av Bengt Roström från Nordea Economic Research. En trevlig kille som talade lugnt och sansat med humor utan att överdriva. Alltså en föreläsare helt i min smak.

Han började med att berätta om krisen i vissa EU-länder som levt över sina tillgångar. Där satt vi och kände oss stolta att vi inte gjort det. Men så sa Roström att vi hade varit i precis samma situation 1992 som Grekland är i dag. Vi kunde klara det genom att devalvera kronan kraftigt, ja i själva verket låta den löpa fritt. Vi höjde räntan och det blev en massa indragningar. Och så inte minst Göran Persson. Samma möjligheter har inte Grekland möjlighet till, eftersom de har euro som valuta. Enda ljuspunkten enligt Roström är att de har anlitat Leif Pagrotsky som konsult. Jag vet inte om han var ironisk där, men det kan inte uteslutas.

Nåväl, för oss i Sverige går det bra nu enligt Roström. Arbetslösheten minskar, reproräntan kommer att ha ökat till 2 procent i slutet av nästa år, BNP blir bättre och det går bättre för industrin. Överhuvudtaget var det en mycket positiv bild av Sveriges ekonomiska framtid han målade ut. Vi är redan bäst i klassen av alla EU-länder med de lägsta statsskulderna.

Sedan kom jag hem och lyssnade på radions nyhetssändningar. Kris och elände. Ekots ekonomireporter Christer Hillbom lät som om vår ruin skulle bli större än Greklands - eller Islands. Antingen överdrev Roström eller också är det ekot som inte förstått. Jag vet inte vem som har rätt - det gör ingen. Men det var förbaskat skönt att höra en människa som såg positivt på framtiden. I synnerhet med ekonomi är det ju så att om alla säger att det går åt helvete så blir det en självuppfyllande profetia.

Dessutom var det väldigt goda frallor till frukosten.

När boråsarna ger en present

Borås stad har nu bestämt vad de skall ge kronprinsessan och herrn i bröllopspresent. Det blir denna:

Alltså William Sweetloves klänning med grodor på. Men villkoret är att den skall få stå kvar i Borås. Så smarta är bara ett folk som är fostrat i gammal knalleanda. Kommunen ger bort en sak som de redan bestämt sig för att köpa ändå. Liknar det inte lite av att ge en present och sedan ta den med sig hem igen när man går? Fast jag kan inte hjälpa det: jag tycker det är förbaskat smart. Jag blir och mer stolt över att vara boråsare.

Anna Lindhs park

I går fick Borås en ny park. Ja, inte riktigt ny för på platsen har funnits något som med lite god vilja kunnat kallas park redan förut, nämligen Bryggarparken. Namnet eftersom Sandwalls Ångbryggeri en gång låg i närheten och det finns många av Sandwalls gamla pilsnerkunder kvar fortfarande även om det nu står något annat på burkarna. Dessa har i alla fall hedrat den gamla ångbryggaren genom att hålla till i parken.

Men nu har här blivit en park till den så tragiskt mördade utrikesministerns minne och således har den fått namnet Anna Lindhs park. Jag gjorde ett besök där i dag och i bästa fall har Borås nu fatt en ny oas. Det är väl bara hoppas att det blir för den fredliga majoriteten i Borås och inte den bråkiga mikrodelen som hittar hit.

I parken hittas ett välbekant konstverk, Carl Fredrik Reuterswärds knutna pistol som egentligen har namnet Non-Violence. Vilket som är orginalet och vilka som är kopior är nästan omöjligt att säga. En likadan står i alla fall utanför FN-skrapan i New York och en i Stockholm mellan Hötorget och Sergels torg.
I går var Kenneth här och invigde. Jag träffade Kenneth första gången vid ett gymnasistmöte på Skara stifts ungdomsgård Flämslätt. Det var en karismatisk ung man och jag anade redan då att han skulle gå långt och låta höra talas om sig. Och så har det blivit, fast under namnet Jan. Jan Eliasson. Han är ordförande i Anna Lindhs stiftelse.

Från Anna Lindhs park har man en fin utsikt över Stadsparken på andra sidan Viskan. Och ser ni vad jag ser? William Sweetloves skulpturgrupp med klänningen och de tre hundarna har reparerats och kommit åter till sin gamla plats. Under den här helgen bevakas de av vakter. Det kan man ju knappast hålla på med sedan så det är bara att hoppas att gruppen var vara i fred för vandaler och klättrande barn framöver.
Tycker du att bilderna är för små. Så välan ta då musen och klicka på dem så blir de större.

Ännu en skulpturpromenad i Borås

Inför skulpturfestivalen som öppnar i Borås på fredag gjorde jag redan i dag en vandring bland stadens skulpturer. Först blev det denna, som kom på plats så sent som i går. Olle Brandqvists Stenhuvud står utanför Folkets hus och turistbyrån.
Sedan gick jag till högskolan och utanför denna finns Sean Henrys Catafalque. Den är inte tänkt att illustrera studietakten på studieinrättningen.

Från högskolan ser man också till Simonsland och mellan skorstenarna till den gamla Konstsilke-fabriken, där jag för övrigt jobbade en sommar, hänger det som av boråsarna fått namnet "Klädstrecket". Konstverket heter God dag och är utfört av Kaarina Kaikkonen.
I Luffarparken - eller Nybroparken som de flesta boråsare tror att den heter om du överhuvudtaget bryr sig om vad den heter - hittade jag Arne Jones konstverk Yin-Yang. Lite undanskymt plats för att så känt verk. Här stod förut ett gammalt ånglok som stadens fäder dock lät förfalla så att Järnvägsmuseum tog tillbaka det. Det har dock återkommit till Borås och står nu i entréhallen till kongresscentret Åhaga, som en gång var lokverkstad.
Vid Resecentrum har den här skulpturen återkommit. Möjligen har den förvarats i förråd under vintern. Konstnärerna är Birgert & Bergström och verket kallas Tornado.
Inne i Resecentrum fanns den här resande katten som också är en klocka. Hitman av Kent Karlsson.
Från Resecentrum är det inte långt till att Stora Brogatan börjar. Där håller man på att bygga om så att det skall bli en fin gågata. Gågata har det varit länge men nu skall den bli ännu finare. Här står Arvid Knöppels Knallen. Statyn skänktes en gång av postorderföretagen i Borås och placerades utanför gamla posten. Men där är det numera rätt ödsligt så den har fått en mer central plats. Den har också tagits ned från den höga sockel den stod på förut.
I närheten finns också Fredrik Wretmans Bodhi som torde ha blivit rätt våt om fötterna där han står i Viskan. Lägg också märke till kvarnen på byggnaden i bakgrunden. Här finns biografen Röda Kvarn.
På Stora torget står han sedan 1952, då staden fyllde 330 år: stadens grundare Gustav II Adolf.
Vid Stora torget fanns också ett helt nytt konstverk, men det såg ut så här. Täckelset kommer säkert att falla innan fredag och jag får väl återkomma då. Men det går att läsa innanför skynket finns Wholly av Eva Hild.

På Stora Torget finns vidare de här stolarna som är gjorda av Richard Nonas och heter Borås Surround. Det är tillåtet att såväl sitta som klättra på stolarna, men särskilt bekvämt att sitta på dem är det inte.



Så kom då skylten upp till sist. Men det var försent. Grodklänningen och hundarna av William Sweetlove är borta från Stadsparken och man kan bara se märket där klänningen har stått.


Som vanligt: bilderna blir större om man klickar på dem.

Anarkin tar över?

Så har Sweetloves skulptur med grodklänningen och hundarna tagits bort från Stadsparken sedan även klänningen vandaliserats. Grodorna har sparkats bort och kastats i Viskan. Samtidigt som föräldrar som inte kan skilja på ett konstverk och en klättervägg fortsätter göra bort sig i Borås Tidning.

Vad är det för vandaler som finns i Borås som missunnar oss hedervärda medborgare att glädjas åt ett fint konstverk? Jag är ingen våldsam person och jag drar mig hellre undan än ger mig in i en konflikt. Jag skriver inte ens lappar i tvättstugan. Inte ens när jag såg en firmabil stå på vår återvinningsstation och kasta saker som inte hörde hemma där i stället för att åka till Lusharpan som de skall göra sa jag något. Men på Lusharpan kostar det pengar och ett företag väljer tydligen att hellre skämma ut sig än att betala det de är skyldiga att göra. Jag antecknade dock registreringsnumret och spottade efter bilen.

Men skulle jag se någon vandal gå åt konstverken så kommer jag inte att bli nådig. Borås har på kort tid skaffat sig rykte som en kulturstad. Skall detta få förstöras av ett fåtal vandaler? Har de inga hem där de kan vandalisera?

Samtidigt öppnas skulpturfestivalen på fredag och ett antal nya skulpturer kommer på plats permanent eller tillfälligt. Hoppas att de får stå kvar och får stå i fred. Och att det nu inträffade bara är tillfälligt.

Nu skall jag snart träffa min personliga bankman. Jag har lyckats skrapa ihop en mindre förmögenhet genom att följa bankens råd. Hade jag gjort tvärtom som de rått mig hade jag säkert skrapat ihop en större förmögenhet nu.

Konstigt kylskåpsuppförande

Konstigt nog gick mitt kylskåp sönder en vardagskväll och inte som det brukar precis innan en storhelg när det inte finns några reparatörer i tjänst. Nåväl, nu i kväll märkte jag att det runnit vatten på golvet och att glassen i frysen hade börjat mjukna. Eftersom det är samma kompressor för kyl och frys och den var helt tyst så förstod jag att kylen pajat och ringde jouren samt började flytta allt ömtåligt till min fars lägenhet. Han bor ett hundratal meter från mig och är på landet just nu så det är inga problem att låna hans kyl och frys. Under tiden som jag höll på med detta ringde en väktare och sa att han sökt mig men jag inte var hemma. Så det tog väl inte ens en kvart innan han var på plats.

Just nu ringde El-center och sade att de skulle komma upp med en lånekyl om några minuter så visst är det service att bo i hyreslägenhet. I morgon kommer säkert Tomas och Tommy och fixar kyl och frys åt mig och så är det bekymret över. Inte kostar det mig ett öre heller.

Lite fler beaglebilder från Skogsbygden

Kanske var jag lite snål med bilderna från gårdagens beagleträff i Skogsbygden. Så här kommer fler bilder på representanter för Sveriges bästa hundras. Lika bra som sällskapshund som jakthund. Fast en beagle behöver faktiskt komma ut och jaga så den skall inte användas som sällskapshund. I Sverige kollar uppfödarna att de bara säljer till dem som tänker använda dem för jakt emellanåt men i andra länder är det inte så noga, t ex i Norge. I dessa länder kan man därför ofta träffa på apatiska beaglar. Det gör man lyckligtvis inte i Sverige.
Det finns inga direkta färgkrav på en beagle. Här har vi en ljus variant.

En rätt ettrig beagle, som dock poserar snällt här.

- Vad är du för konstig beagle, tänker Pajo

Pajo (t h) träffar en kompis.

- Det är väl bäst att posera ordentligt, tänker Pajo. I fall vi skall bedömas. Fast svansen är lite för glad. Den skall stå mer rätt upp och inte som en båge.

- Undrar vad Matte har gömt i väskan?

- Det syns kanske på bilden att jag skäller.

- Ännu en konstig beagle, tänker Pajo innan han börjar skälla.

- Visst är jag elegant.

Pajo hälsar på den ljusa beaglen.

Beagleträff i Skogsbygden

Det finns få byar som gör skäl för sitt namn såsom Skogsbygden. I den här trakten bor tappra västgötar som inte dragit sig för att bosätta sig mitt i skogen. De har sedan fått kämpa sig fram i en trakt som brukar kallas Svältorna. Dit hade i dag Västsvenska beagleklubben kallat till beagleträff. Ett 20-tal mer eller mindre skällande beaglar hade tagit sig dit, däribland chefsbeaglen Pajo. Han försökte sätta sig i respekt med ett rejält skall och en beagle kan trots sin litenhet skälla. Jag har tidigare gjort en jämförelse med Tito Beltran (och då tänker jag alltså på röstresurserna och inget annat).

Beaglar är fina hundar och det blev en trevlig dag med alla fina representanter för rasen. Det var också agility-uppvisning och Maria Lennartsdotter visade att det går alldeles utmärkt att dressera en beagle. Pajo tittade först intresserat på men blev sedan otålig och övergick till att först morra och sedan skälla:
- Sådana dumma hundar som gör vad en människa säger till dem att göra, tycktes han tänka.
Eller kanske han bara blev rädd för att husse skulle skicka honom på en agility-utbildning.

Sedan blev det uppvisning och Pajo imponerade på domaren. Det visade sig dock att Pajos far Maskot hade varit domarens hund, så han kanske inte var helt partisk. Så fick han träffa sin syster Pia, som är ungefär hälften så stor som han. Men ändå atletisk precis som han.

Nu får bilderna tala.
Pajo fick träffa sin syster Pia.

Uppvisning av olika gångstilar. Det gäller att få hunden att inte sätta nosen i marken hela tiden.

Väluppfostrad beagle. Som avslutning på agility-uppvisningen får vovven hoppa upp till matte.

Sitta fint skall en duktig beagle kunna.

Pajo hälsar på en raskollega som visar sin underkastelse.

Miffo-förälder

Reaktionen lät inte vänta på sig om det jag skrev om går om barn som klättrade i Borås skulpturer i tron att det var leksaker. Ett miffo till förälder framträder med namn och bild i dagens Borås Tidning och säger till försvar för sitt änglabarn:
- Det ser inte ut som konst. Det är beklagligt att de först sätter hit dem och sedan blir arga på barnen för att de klättrar. Konstverken inbjuder till lek.

Stor suck! Hur kan Borås Tidning ta in ett sådant intelligensbefriat uttalande? Man antar att barnen också får slänga sig mellan mormors kristallkronor för man kan ju inte först hänga upp dem och sedan hindra barnen från att leka i dem. Det finns en riktig lekplats alldeles i närheten av Sweetloves skulpturgrupp. Använd den - där brukar det vara rätt tomt.

En annan läsare tycker att man borde sätta upp skyltar om vad som gäller. Det är en bra idé men det är fan att det skall behövas.

Leksaker?

Respekt för stadens skulpturer saknas

Man blir inte precis glad när man läser i dagens Borås Tidning att den gulliga kungspudeln som jag skrev om för någon vecka sedan har blivit vandaliserad. Svansen har stulits tidigare och natten till i går vältes hunden omkull och huvudet trillade av. Den här därför tagits bort tills vidare. Kanske den inte någonsin återkommer eller kan repareras. Den är värderad till 400 000 kronor. Nidingsdåd, varför?

Borås Tidning tar också upp att många föräldrar tror att skulpturerna i Borås är lekplatser. Just på William Sweetloves skulptur klättrar deras ungar på hundarna eller på grodklänningen. Konstmuseets chef, Hasse Persson, som också är mannen bakom att många kända skulptörer placerat sina arbeten i Borås, protesterar och nämner att skulpturen Declination är värd 4,5 miljoner kronor. Alltså lika mycket som tio Mercedesar. Men medan ingen förälder skulle tillåta sina barn att klättra på en Mercedes (jodå, det finns det nog så länge det inte är deras egen förstås) så får de klättra hur mycket som helst på skulpturen, som definitivt inte är byggd för detta.

Även i Borås finns det aktivitetshus där barnen får leka hur mycket de vill. Använd dessa och låt det som är till för gemensam trevnad vara i fred. Jag har en bekant som drev ett nostalgimuseum utanför Borås. Inget märkvärdigt i sig men det var prylar från 1930-talet och framåt. Sådant som framkallar minnen hos oss äldre som gamla radioapparater, skrivmaskiner, hushållsredskap (kommer ni ihåg Städ-Amanda eller hushållsassistenten?) etc. Men han blev alltmer tveksam till att släppa in barn. Förskoleklasser var inte att tänka på, men det gällde även barn som kom med sina föräldrar. För det hjälpte inte att säga till föräldrarna att föremålen inte var leksaker. Föräldrarna lät barnen inte bara leka med dem utan också misshandla dem. T ex kasta dem emellan sig. Museet är nu nedlagt, inte bara av den anledningen men mycket därför.

I morgon åker jag på beagle-träff i Skogsbygden utanför Alingsås. Förre juniorbeaglen, numera chefsbeaglen Pajo är förstås med. Det blir nog mycket skällande på hans rasfränder.