Beagleträff i Skogsbygden

Det finns få byar som gör skäl för sitt namn såsom Skogsbygden. I den här trakten bor tappra västgötar som inte dragit sig för att bosätta sig mitt i skogen. De har sedan fått kämpa sig fram i en trakt som brukar kallas Svältorna. Dit hade i dag Västsvenska beagleklubben kallat till beagleträff. Ett 20-tal mer eller mindre skällande beaglar hade tagit sig dit, däribland chefsbeaglen Pajo. Han försökte sätta sig i respekt med ett rejält skall och en beagle kan trots sin litenhet skälla. Jag har tidigare gjort en jämförelse med Tito Beltran (och då tänker jag alltså på röstresurserna och inget annat).

Beaglar är fina hundar och det blev en trevlig dag med alla fina representanter för rasen. Det var också agility-uppvisning och Maria Lennartsdotter visade att det går alldeles utmärkt att dressera en beagle. Pajo tittade först intresserat på men blev sedan otålig och övergick till att först morra och sedan skälla:
- Sådana dumma hundar som gör vad en människa säger till dem att göra, tycktes han tänka.
Eller kanske han bara blev rädd för att husse skulle skicka honom på en agility-utbildning.

Sedan blev det uppvisning och Pajo imponerade på domaren. Det visade sig dock att Pajos far Maskot hade varit domarens hund, så han kanske inte var helt partisk. Så fick han träffa sin syster Pia, som är ungefär hälften så stor som han. Men ändå atletisk precis som han.

Nu får bilderna tala.
Pajo fick träffa sin syster Pia.

Uppvisning av olika gångstilar. Det gäller att få hunden att inte sätta nosen i marken hela tiden.

Väluppfostrad beagle. Som avslutning på agility-uppvisningen får vovven hoppa upp till matte.

Sitta fint skall en duktig beagle kunna.

Pajo hälsar på en raskollega som visar sin underkastelse.