Bilden visar den kvarlevande juniorbeaglen Pajo, där han intagit sin favoritplats på altanen till sommarstugan. Här har han bra utsikt på allt som närmar sig huset eller går förbi ute på vägen så att han kan börja skälla på dem i tid. Det syns att han alltid är beredd att försvara husse och lillhusse mot fiender.
Icke anade han då vad som skulle hände lita senare. Lillhusse fick nämligen för sig att han skulle ta med honom ut på en promenad. Varför inte en skogspromenad? Så vi gick en väg som jag inte gått på ett par år. En liten lagom runda på en trekvart. Nu visar det sig dock att på en skogsväg hinner det hända väldigt mycket på ett par år. På sina håll var den närmast oframkomlig. Och när vi skulle hitta den andra vägen så visade den sig vara så igenväxt att den inte gick att hitta.
Så jag bestämmer mig för att gå tillbaka igen samma väg. Lyckligtvis har jag tagit landmärken så jag hittar. Pajo protesterar först: han vet hur man skall gå så man kommer till Mördarbacken (den tänkta vägen kallas så) men inser snart att om vi går tillbaka så får han ju gå mycket längre och följer villigt med. Fast jag borde kanske litat på Pajo.
Nåväl, detta tog längre tid varför jag tar fram mobiltelefonen och ringer husse för att berätta att det inte är någon fara utan vi är på väg hem igen. Nu är det dock så dålig mobiltäckning i skogen att signalen bara går fram och han hinner höra att det är jag men inte att jag har lugnande besked. I stället tror han att något hänt och ger sig ut med bilen för att leta efter oss. Detta förstår jag när jag kommer tillbaka till stugan och ser att bilen är borta, men nu finns ju den fina uppfinningen mobiltelefon varför jag kan ringa upp honom och meddela att vi båda är välbehållna. Så han vänder och åker hem igen.
Så allt slutade ju bra frånsett en väldigt trött Pajo. Men känner jag honom rätt så repade han sig snart. Och nästa gång håller jag nog oss kvar på välkända vägar.
Jag höll ju på att glömma berätta att ett rådjur sprang ut mitt framför oss på vägen. Först såg rådjuret oss och sedan såg Pajo rådjuret. Och då blev det liv. En jakthund förnekar sig inte. Framlidne August var rådjursren, det vill säga han brydde sig inte om rådjur utan bara hare och räv, men Pajo är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar