Stasi-fängelset i Magdeburg

Den största behållningen av besöket i Magdeburg blev besöket i det gamla Stasi-fängelset vid Moritzplatz. Här finns allt bevarat i all sin hemskhet som det var fram till 1989, då Tyskland återförenades. För övrigt en av de mest glädjande saker som hänt i historien. Visst blev det dyrt men det skedde helt utan blodsspillan. Och nu öppnar sig ju även östra Tyskland för oss som turister. Men det innebär inte att man får glömma de grymheter som fanns under DDR-tiden, lika lite som man får glömma nazismens grymheter. Jag brukar därför säga att ett besök i Auschwitz borde vara obligatoriskt. Jag vill utvidga detta till ett besök i ett Stasi-fängelse.

Redan porten verkar avskräckande, men vi går i alla fall in genom den. Som siste man stänger jag dörren, men vår guide ropar åt mig att låta den vara öppen. Jag förstod efteråt symboliken.
Så tittar vi upp mot cellerna. De är försedda med glas, men detta var fyllt med sten så fångarna kunde inte titta ut. Det enda de kunde se genom rutan var om det var ljust eller mörkt ute.

Detta är vår guide. Johannes heter han. Han vet vad han pratar om för han har själv suttit i Stasi-fängelse, dock inte i detta utan i ett liknande i Rostock. Hans "brott" var att han var fiskare och besökte som sådan en del länder i väst. När han kom hem igen berättade han för vänner och bekanta om hur det var i väst och att de hade det bättre än vad regimen i DDR hade sagt. Han hade också med sig några tidningar. För detta fick han sju månader i fängelset och fyra år på tukthus.

Fångarna fick tillbringa det mesta av tiden i cellerna. Men en stund om dagen kunde de få tillbringa på rastgården. Höga murar och nät över taket. Dessutom beväpnade vakter som sköt om de försökte sig på ett rymningsförsök trots allt. Personerna på bilden är Bernt och Anders. De ingår i vår grupp och är inte fångar. Det framgår av att de är två. Fångarna fick bara vistas här en och en.

Cellerna var i olika storlek, allt från två till åtta personer. I sängen fick fångarna bara ligga mellan klockan 22 och 6. Om de inte blev kallade till förhör då vill säga. Resten av tiden fick de tillbringa sittande på pallarna i cellen. De fick inte prata med varann och hade naturligtvis inget att läsa. Toalettbesök fick de klara av inför öppen ridå. På natten fick de bara ligga på rygg med handen på täcket. Om någon vände på sig i sömnen väcktes han - och hans cellkamrater - genast av vakterna.

Cellen här ovan är i alla fall någorlunda modern. Man kunde också få ligga fyra i en sådan här cell.

Här fanns inte heller rinnande vatten eller WC utan behoven fick göras i en hink som tömdes en gång om dagen. I möjligaste mån försökte fångarna att spara behov nr 2 till strax före det hinken skulle tömmas för att det inte skulle lukta alltför mycket.

Mat serverades två gånger om dagen. Det bestod av bröd, margarin och pålägg. På morgonen marmelad och på kvällen korv. Det var inga stora portioner utan bara nog för att de skulle överleva. Dryck fick de bara i samband med måltiderna. Denna bestod av surrogatkaffe. Vattnet i tvättställ och toaletter var inte ägnat att dricka, men många gjorde det ändå med magsjuka som följd.

De fångar som skötte sig, det vill säga skvallrade på sina kamrater, kunde belönas genom att få tillbringa en del av dagen i belöningscellen. Här fanns bekväma stolar och tidningar. De kunde också lyssna på radio eller titta på färg-TV, dock bara på de förinställda kanalerna. Jag behöver väl inte nämna att dessa inte var regimkritiska.

En sådna här larmanordning gick genom alla korridorer och trappor. Om det skulle bli upplopp var det för vakten bara att dra i snöret och den röda knappen gled isär, varvid ett öronbedövande ringlarm hördes.

Man blir knappast förvånad när Johannes säger att han hälsade den dagen då muren föll och DDR:s historia var slut.

Klicka på bilderna så blir de större